Det slog mig att vi kanske odlar en myt om det svenska näringslivet som kulturfientligt, eller åtminstone kulturovilligt, som inte är sann. Många hävdar med emfas att det är mycket bättre i andra länder; att exempelvis franska företagsledare minsann månar mycket mer om kulturen.
Men är det verkligen sant?
Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.
Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.
En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.
Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.
Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.
Kanske är det dags att sluta klaga.