Förra veckan var Nurope, ”det nomadiska universitetet för konst, filosofi och företagande”, på Sverigebesök, helgen tillbringade jag med ett antal studenter från University of Buffalo’s ”Arts Management Program” och nu är en sydafrikansk delegation här för att se huruvida vi kan finna former för ett fortsatt kulturutbyte mellan Sverige och Sydafrika.
Under några intensiva dagar har jag, med andra ord, blivit bombarderad av olika internationella perspektiv på och intryck av svensk kulturpolitik.
Det finns förstås mycket att skriva om, men mest av allt har en diskussion från gårdagen stannat i mitt huvud.
Ett antal av de amerikanska studenterna uttryckte sin förvåning – och sin förfäran – över att det verkar som om vi i Sverige vill slänga vår kulturpolitik överbord. De upplevde att vi ohämmat hyllade allt det som de själva såg som värdelöst: ökad privatisering och kommersialisering, skattelättnader för redan rika sponsorer och donatorer, ja, till och med lotteripengar. Som om vi allt mer vill närma oss en amerikansk eller anglosaxisk kulturpolitik.
Det var i alla fall det intryck de hade fått efter att ha träffat diverse företrädare för svenskt kulturliv, inklusive den statliga Kulturutredningen.
Hur bra är det? Vill vi verkligen det?