När jag började skriva artiklar kring kulturekonomi för drygt tio år sedan var det delvis för att jag saknade en nyanserad diskussion. Att ekonomi kunde föras till kultur var på många håll något oerhört.
Idag har pendeln slagit över åt andra hållet.
Det börjar bli dags för en ny omgång av VAD MENAR VI-texter. Det går inte att i samma andetag blanda ihop tillväxtorienterade företag som använder kultur som innehåll – till exempel i musik- och mediebranscherna – och kulturarbetare som råkar ha F-skattesedel men som egentligen agerar som anställda – helt efterfrågeorienterade (uppdragstagare).
De senare är inte kulturentreprenörer. De är möjligen kulturföretagare, men ofta ofrivilliga sådana. De är kreatörer, men vad de bygger är sällan företag.
Jag har verkligen svårt för begreppet kulturentreprenör så som det används idag, då det har kommit att ringa in en orimligt stor del av kulturlandskapet. Kulturenterprenörer som påhittare och byggare i kultursektorn är fantastiska, men de är ofta unika – de är inte mallen.
Emma nämnde utifrån en DN-artikel en ny rapport från CIND på Uppsala universitet, ”Att leva på kultur”. Den pekar på att 60% inom de kulturella näringarna är egna företagare och jag är inte alls förvånad.
Här är rapporten (pdf): Att leva på kultur
För övrigt apropå diskussionen om konstnären som förebild för arbetssätt. Jag får lite vibbar från IT-yran för tio år sedan. Ingen som minns free agent-begreppet? Daniel Pink skrev artiklar i Fast Company och två böcker på temat, innan han sedan skrev sin uppmärksammade ”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future”.