Nyss hemkommen från Konserthuset, tänker jag att jag verkligen borde sluta debattera allt som har med kulturpolitik och kulturfinansiering att göra. Allt är redan sagt och dagens debatt kändes dessutom ganska förfärlig. Om jag, mot förmodan känns det som, återfår lusten att delta i debatter, vill jag diskutera andra saker.
Som till exempel idén om konstnären som entreprenör. Samtidigt som Konserthusdebatten gick av stapeln, offentliggjordes nämligen en mycket intressant rapport, ”Att leva på kultur”. Och även om resultaten inte är förvånande, är det viktigt att få svart på vitt:
60 % inom de kulturella näringarna är egna företagare, de flesta ofrivilliga. Medelinkomsten är mindre än 20 000 kronor i månaden och endast 10% tjänar mer än 50 000 kronor i månaden.
De flesta är alltså fattigare än genomsnittet och tvingas till att bli företagare, eftersom det inte finns några andra alternativ. Och så finns det några få som klarar sig mycket bra.
Personligen fastnar jag också för att inte mer än lite drygt 20 % får någon form av offentligt stöd, vilket talar mot den ganska vanliga föreställningen att kulturarbetare skulle leva på ”bidrag”.
Nu har jag i ärlighetens namn inte sett rapporten, och har därför svårt att uttala mig i detalj. Vilken roll spelar det till exempel att så många är företagare? Vi vet ju att företagare har en egen sorts ekonomi, där exempelvis avdrag och byte av tjänster kan göra kategorin svår att jämföra med andra inkomsttagare. Och hur räknas till exempel stipendier?
Riktigt intressant blir det också om man ställer dessa siffror mot idén att konstnären utgör något slags förebild i det senkapitalistiska samhället. I Ljubljana på lördag går till exempel en debatt på temat ”The Artist as a Role-Model in Neo-Liberal Societies” av stapeln:
”The sociological features and living patterns related to the artist as a worker and subject in neo-liberal societies are gradually being seen in more and more jobs and professions. Functionalistic economic and sociological theories are treating creativity, commitment, flexibility, and nomadism as essential features of the contemporary labour force, and taking the artist as a role model that already possesses these features. The artist is also considered to be a good consumer. However, is the vulnerable status of the artist-like position valued in the neo-liberal society? Are artists the ultimate models for workers in precarious social and economic conditions? How do artists relate to this issue?”
Kan man inte åka dit, kan man alltid stanna hemma och läsa. Luc Boltanski och Eve Chiapellos intressanta ”The New Spirit of Capitalism”, till exempel, som (bland annat) driver en liknande tes. Eller ett par texter på liknande teman av Maria Lind respektive Marion von Osten.