Mer och mer börjar jag tänka att 1900-talets kulturpolitik nog bara var en parentes. Nu är vi på väg tillbaka dit vi var innan välfärdssamhället byggdes upp; innan vi började tycka att det var viktigt – för medborgarna – med kultur.
När jag läser moderaternas kulturpolitiska utspel på DN Debatt slås jag först och främst av hur medborgarperspektivet helt lyser med sin frånvaro. Det, om något, är ett paradigmskifte.
Därefter konstaterar jag att det i mångt och mycket handlar om en återgång till forna tider, med lotteripengar, fonder och privata medel. Ungefär så såg det ut för 100 år sedan, bortsett från en sak: de mer tillväxtorienterade, kulturnäringsargumenten som förstås alltid dyker upp i vår tid.
Att det kommer ett kulturpolitiskt utspel från moderaterna – igen – är förstås intressant. Det är ju andra gången på ganska kort tid, och återigen kommer det inte från kulturministern utan från en annan grupp. Det är svårt att låta bli att spekulera i att de själva tycker att det händer alldeles för lite på den kulturpolitiska fronten.
Hur man sedan ska förhålla sig till sakförslagen kan man förstås diskutera. Men här och nu – och i brådskan – konstaterar jag att paradigmskiftet består i att medborgarperspektivet saknas och att det annars i mångt och mycket är en tillbakagång till hur det såg ut innan den kulturpolitiska parentesen, bortsett från att det på 2000-talet så obligatoriska ekonomiska tillväxtargumentet också finns med.
PS Här är hela utspelet, moderat.pdf. Jag är mest nyfiken på turerna bakom. Gör man såhär inom andra politikområden? Är det inte lite av en inkompetensförklaring av kulturministern, som inte kommer med så många visioner? Hur förhåller sig den övriga alliansen? Och kulturutredningen?