Tolvåringen och jag ägnar hela dagen åt ledarskapsutbildning, i varsitt hörn av vardagsrummet.
Jag sitter i soffan och läser febrilt, eftersom jag i år har fått idén att mina handelsstudenter själva ska få välja vad de vill läsa och se i sin ledarskapskurs.
Det blir en salig blandning: Oback Baramas memoarer, Fursten, Flow, Ayn Rand, ett par Moseböcker, 1984, Främlingen, Anna Wintours biografi, David Eberhards I Trygghetsnarkomanernas land, Johan Asplund… m fl.
Och så en massa film: Direktören för det hele, Citizen Kane, Remember the Titans, There Will be Blood, This is England, The Office och, förstås, TED.com.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt att hinna med och läser från morgon till kväll, men tycker samtidigt att det inte finns något bättre än att använda film och litteratur i ledarskapsundervisning. Dels för att det är så vansinnigt roligt, dels för att man direkt kommer in på väsentligheter som värderingar och sådant.
Sonen, å sin sida, jobbar lika hårt. Vid datorn. Får man tro den artikel som jag nyss läste, utvecklar han också sin ledarskapsförmåga. Det är nämligen i World of Warcraft som de framtida ledarna formas, och får man tro de preliminära rönen kommer de att kännetecknas av sådant som att de ser ledarskap som något tillfälligt och att de i högre utsträckning tycker att det är OK att misslyckas – och försöka igen.
Intressant, tycker jag. Och inte så dumt. Nästa år kanske jag ska lägga in datorspel i kursen också…