Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 april 2008 under Noterat | kommentera

Cirkus som mindfulness (och mycket mer)

Emma Emma

Missa för allt i världen inte cirkusföreställningen Traces som spelar två gånger till, 1 och 2 maj, i Alby!

Det är det kanadensiska kompaniet Les 7 doigts de la main eller 7 fingers, som vi besökte i Montreal, som nu är på Sverigebesök med en otroligt häftig och härlig föreställning (klicka och kolla!). Fem unga och mångsidiga artister, massvis av energi, akrobatik, dans och urbana uttryck; musikaliskt, medryckande, mänskligt, personligt och intimt.

Som så ofta i cirkusen är det mest påtagliga känslan av närvaro. Total närvaro. I Traces känner man verkligen artisternas egen närvaro, deras risktagande, deras koncentration – och det smittar av sig på ett sätt som jag sällan upplever i andra konstformer. Ja, jag vill faktiskt hävda att en bra cirkusföreställning gör en minst lika närvarande som alla så kallade ”mindfulness”-tekniker i världen.

Just den här föreställningen är också speciell, eftersom den så tydligt är byggd kring artisterna, och de i så stor utsträckning bjuder på sig själva. Så till den milda grad att man till slut nästan förvånas över att de, förutom att vara ens nya kompisar, också är akrobater.Därför kändes det nästan lite konstigt när jag i dag – å forskningsprojektets vägnar – intervjuade ett par av artisterna. Jag kände dem ju redan.

Fast det blev två fina intervjuer med Héloïse Bourgeois, den enda kvinnliga medlemmen i gruppen, och Francisco Cruz. Deras historia är minst sagt speciell. De fyra killarna träffades redan som barn, på kinesisk akrobatträning i San Francisco där de växte upp – och har hållit ihop sedan dess. Genom studier vid École Nationale de Cirque i Montréal, på egen turné som gatuartister genom Europa, tillsammans med Héloïse, och sedan ett par år tillbaka på världsturné med Traces.

Samtalen kom förstås att handla om sådant som livet som cirkusartist. (Tänk dig själv att bo, leva och arbeta tillsammans med åtta kollegor av motsatt kön – i tre år!) Om föreställningen och skapandet av den. Och om deras egna liv. Héloïse visade sig ha läst naturvetenskap på universitetet, innan hon bestämde sig för att bli cirkusartist. Francisco och hans bror Raphael, som också är med i Traces, hade aldrig gått i skolan, innan de började på cirkushögskolan. Deras mamma hade idén om att de skulle få den bästa undervisning man kunde tänka sig – och den satte hon själv ihop.

I den skulle bland annat fysisk träning ingå, men inte i tävlingsform. Och därmed var de flesta idrotter uteslutna, och återstod gjorde akrobatiken.

Det är en inställning som jag till fullo sympatiserar med! Och sedan förde vi ett långt samtal om vad skolan, betygen och prestationskraven egentligen gör med folk – och återigen kan jag bara sympatisera. Dessutom kom vi in på veckans favoritämne: grupp vs individ. Francisco berättade att de hade haft problem på cirkushögskolan som grupp, eftersom den – liksom så många andra konstnärliga utbildningar – enbart sysslade med att utveckla och examinera individer, och inte grupper.

När man ser Traces blir man lite förvånad över sådant. Här är det alldeles uppenbart gruppen – och tilliten – som står i fokus. Det tajta samspelet. Den välfungerande gruppens förmåga att förstärka individen, snarare än tvärtom. Och behovet av att utvecklas tillsammans, på tvärs emot tidsandans ”rörliga resurser” och ”entreprenörer”.

Samt, förstås, känslan av att det är OK att misslyckas, och att det bara är att försöka igen. Att ingen är eller behöver vara perfekt.

Jag är glad att jag tog med sonen på föreställningen och jag önskar att jag också hade tagit med mina handelsstudenter. De hade behövt det.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas