Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
26 april 2008 under Noterat | kommentera

Norén or not

Emma Emma

Känner en viss ambivalens inför Noréns bok. Köpa, eller inte köpa; läsa, eller inte läsa? Intressant som en subjektiv studie i omedveten (!?) maktutövning, förstås. Som när han säger i intervjun i Dagens Nyheter:

- ”Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte om skådespelarna.

”Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är egocentreringen nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egofixeringen är det största problemet för alla s k ”kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Som lärare på både Konstfack och Handels ser jag hur dessa två grundidéer manifesterar sig i sättet man bedriver undervisning på. På Konstfack står varje enskild student i centrum, på Handels är det genomgående gruppen.

Det bästa vore antagligen om man blandade, på bägge ställena. Jag tror att det vore bra om man ibland lyfte blicken från sig själv i konstnärliga sammanhang liksom det vore bra om man odlade lite mer integritet i näringslivet.

Apropå Norén känner jag mig dock lite nöjd över att jag aldrig riktigt gillat honom som dramatiker. Jo, några av hans mer samhällsgranskande dramer, som Personkrets 3:1, tyckte jag om, men aldrig familjedramerna.

Däremot har jag gjort en riktigt sjuk sak. När jag väntade min son och gick över tiden, fick jag plötsligt ”Noréncraving”. Ungefär som andra mammor blev besatta av geléhallon, blev jag besatt av Noréndramer. Sista veckorna innan förlossningen plöjde jag alla som jag kunde komma åt. Jag skäms, men jag läste dem faktiskt ända in i förlossningssalen och gömde dem under täcket när barnmorskorna kom in. Snacka om att ha familjeångest!

Om och i så fall hur detta har påverkat Puh, sonen, kan man fundera över.

PS Tre timmar senare hade jag förstås köpt boken. På världens trevligaste bokhandel, Bokmagasinet på Hornsgatan, hade de bara två exemplar kvar, så det gällde att passa på. De berättade också att Noréns dagbok och Pluras bloggbok var dagens storsäljare, vilket säger något om samtiden.

PPS Och på eftermiddagen kom jag på att Noréns dagbok utgör det perfekta träningssällskapet. Kanske för att den påminner lite grann om en kvällstidning eller en dokusåpa. Hur som helst har jag satt upp den på min crosstrainer och tänker att när jag har läst ut den, ja, då kommer jag ha tränat i minst 40 timmar. Det är ju jättebra!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas