När vi talar om kultur talar vi ofta om hur intimt den är förknippad med identitet.
Men då menar vi ofta innehållet i kulturen.
Tillbaka i mitt gamla pojkrum i Småland funderar jag över hur min kultursyn också präglats av hur jag tagit till mig kultur, och hur mycket det styrt vilken typ av kultur som format mig.
Långt från en större stad får man exempelvis nöja sig med någon enstaka teatergrupp som gästar ens skola.
Däremot fyller den inspelade, skrivna och lagrade kulturen desto större roll – litteratur, film, tv, skivor/mp3. Men de få liveupplevelserna var därför en omkullkastande konstrast och innebar ibland enorma upplevelser.
Samlingsplatser – festivaler, större konserter, samproduktioner – var något exotiskt och oerhört spännande när man väl får chansen att vara med.
Mörkret.
All tid.
Jag minns också mörkret och den ändlösa tiden som alltid fanns där. Det var lätt att ägna sig åt trevande försök av alla dess möjliga slag. Jag skrev poesi och mixade skivor och redigerade videoklipp och programmerade datorspel och gjorde skoltidning och lärde mig spela gitarr och skrev låtar. Jag läste Åshöjden-böckerna och tyckte de var kanon. Jag läste ryska, stora romaner utan att förstå något alls.
Men tiden fanns ju där.
Som nybliven småbarnförälder är det återigen ett nytt läge, som också styr över vilken kultur som jag får möjlighet att ta till mig.
Trots att huvudstan erbjuder mycket hela tiden är jag kvar i hemmet på kvällarna och om det blir en halvtimme över blir det en inspelad tv-serie eller en bok.
Som tur var finns den inspelade musiken kvar, i princip varje vaken minut. Ryck bort den från mig och luften skulle förlora sitt syre.
Sådan är jag formad.