Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 april 2008 under Noterat | kommentera

Cirkus som mindfulness (och mycket mer)

Emma Emma

Missa för allt i världen inte cirkusföreställningen Traces som spelar två gånger till, 1 och 2 maj, i Alby!

Det är det kanadensiska kompaniet Les 7 doigts de la main eller 7 fingers, som vi besökte i Montreal, som nu är på Sverigebesök med en otroligt häftig och härlig föreställning (klicka och kolla!). Fem unga och mångsidiga artister, massvis av energi, akrobatik, dans och urbana uttryck; musikaliskt, medryckande, mänskligt, personligt och intimt.

Som så ofta i cirkusen är det mest påtagliga känslan av närvaro. Total närvaro. I Traces känner man verkligen artisternas egen närvaro, deras risktagande, deras koncentration – och det smittar av sig på ett sätt som jag sällan upplever i andra konstformer. Ja, jag vill faktiskt hävda att en bra cirkusföreställning gör en minst lika närvarande som alla så kallade ”mindfulness”-tekniker i världen.

Just den här föreställningen är också speciell, eftersom den så tydligt är byggd kring artisterna, och de i så stor utsträckning bjuder på sig själva. Så till den milda grad att man till slut nästan förvånas över att de, förutom att vara ens nya kompisar, också är akrobater.Därför kändes det nästan lite konstigt när jag i dag – å forskningsprojektets vägnar – intervjuade ett par av artisterna. Jag kände dem ju redan.

Fast det blev två fina intervjuer med Héloïse Bourgeois, den enda kvinnliga medlemmen i gruppen, och Francisco Cruz. Deras historia är minst sagt speciell. De fyra killarna träffades redan som barn, på kinesisk akrobatträning i San Francisco där de växte upp – och har hållit ihop sedan dess. Genom studier vid École Nationale de Cirque i Montréal, på egen turné som gatuartister genom Europa, tillsammans med Héloïse, och sedan ett par år tillbaka på världsturné med Traces.

Samtalen kom förstås att handla om sådant som livet som cirkusartist. (Tänk dig själv att bo, leva och arbeta tillsammans med åtta kollegor av motsatt kön – i tre år!) Om föreställningen och skapandet av den. Och om deras egna liv. Héloïse visade sig ha läst naturvetenskap på universitetet, innan hon bestämde sig för att bli cirkusartist. Francisco och hans bror Raphael, som också är med i Traces, hade aldrig gått i skolan, innan de började på cirkushögskolan. Deras mamma hade idén om att de skulle få den bästa undervisning man kunde tänka sig – och den satte hon själv ihop.

I den skulle bland annat fysisk träning ingå, men inte i tävlingsform. Och därmed var de flesta idrotter uteslutna, och återstod gjorde akrobatiken.

Det är en inställning som jag till fullo sympatiserar med! Och sedan förde vi ett långt samtal om vad skolan, betygen och prestationskraven egentligen gör med folk – och återigen kan jag bara sympatisera. Dessutom kom vi in på veckans favoritämne: grupp vs individ. Francisco berättade att de hade haft problem på cirkushögskolan som grupp, eftersom den – liksom så många andra konstnärliga utbildningar – enbart sysslade med att utveckla och examinera individer, och inte grupper.

När man ser Traces blir man lite förvånad över sådant. Här är det alldeles uppenbart gruppen – och tilliten – som står i fokus. Det tajta samspelet. Den välfungerande gruppens förmåga att förstärka individen, snarare än tvärtom. Och behovet av att utvecklas tillsammans, på tvärs emot tidsandans ”rörliga resurser” och ”entreprenörer”.

Samt, förstås, känslan av att det är OK att misslyckas, och att det bara är att försöka igen. Att ingen är eller behöver vara perfekt.

Jag är glad att jag tog med sonen på föreställningen och jag önskar att jag också hade tagit med mina handelsstudenter. De hade behövt det.

Kommentera
29 april 2008 under Noterat | kommentera

HALLÅ! Varför behövs du, Popjuristen?

Tobias Tobias

Det kommer inte bli lätt. Däremot roligt.Det säger Andreas Wendén om sitt nya företag Popjuristen, baserat i Malmö. Målet är att till en lägre kostnad hjälpa populärkulturella kreatörer i juridiska frågor.

Hur och varför, undrade vi:

VARFÖR BEHÖVS DITT FÖRETAG?

Jag tror att mitt företag behövs för att det finns många kreatörer som behöver juridisk hjälp men varken har råd eller vågar vända sig till en vanlig juristbyrå. De behöver någon som förstår vad de menar när de frågar om det är bra att deras låt ligger uppe på Discobelle, om Woodwood är en bra förebild inom mode eller vilken procentsats de ska ta för försäljning via nätet.

Först tänkte jag inrikta mig enbart gentemot musiker, artister och skivbolag. Sedan insåg jag att jag borde bredda kundkretsen efter att ha läst en artikel i tidningen ODD. Artikeln beskrev situationen för svenska modeskapare, att de får allt större ansvar för sin verksamhet utan egentligen veta så mycket om varken juridik eller ekonomi.

Sedan får man inte glömma bort att mina kunder i framtiden kanske kommer vara de stora etablerade aktörerna.

KOMMER DU VARA BILLIGARE ÄN EN TRADITIONELL ADVOKATBYRÅ?

Jag kommer inte ta lika mycket betalt som en vanlig jursitbyrå. Det innebär dock inte att jag jobbar gratis. Givetvis vill jag kunna leva på det här.

HUR TAR DU BETALT?

Det kommer jag avgöra ifrån fall till fall. Ibland timarvode, ibland fast summa, beroende på vem kunden är.

VAD HAR DU SJÄLV FÖR ERFARENHET AV KULTUROMRÅDET?

Jag var under flera års tid involverad i den nu nedlagda ideella kulturföreningen Brus, som gav ut en gratis tidning om modern elektronisk musik samt arrangerade fester, konserter och klubbar. Min roll var skribent, arrangör och ansvarig utgivare. För vårt arbete fick vi bla Hultfreds Eldsjälsstipendium. Nuförtiden är jag med och driver skivbolaget 24:Hours. Jag har även varit med och startat det kulturella nätverket/föreläsningsgrejen Pecha Kucha i Malmö där olika kreatörer får presentera sin alster under korta snabba presentationer.

MÅSTE MAN HA ERFARENHET AV KULTURVERKSAMHETER SJÄLV FÖR ATT BLI BRA RÅDGIVARE I KULTUREN?

Jag tror det. Man kan läsa sig till många saker men har man praktiskt jobbat inom ett område har man kunskaper det inte går att läsa sig till. Detta gäller ju inom alla områden.

Kommentera
28 april 2008 under Noterat | kommentera

FoU behövs också inom kulturen

Tobias Tobias

Jag fick ett samtal från SVT:s Kulturnyheterna om vad jag tycker om regissören Suzanne Ostens debattartikel i DN Kultur idag. De hann till slut inte hit till kontoret, men jag läste artikeln och det är svårt att inte hålla med.

Suzanne Osten uttrycker oro för vad som med händer med Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm. Hon menar att utrymmet för hennes teaters arbetssätt – ”utforskande och nyskapande” – har krympt.

Det kan tyckas vara en lyx med experimenterande kulturella verksamheter av det här slaget och det är klart att det här kostar och att krav måste ställas. Men om vi ska en kulturpolitik måste vi ha utrymme för den här typen av verksamheter, generellt sett.

Alla branscher inser nödvändigheten av forskning och utveckling, antingen inom företagen eller på universiteten. Motsvarigheten till experimenterande laboratorium måste också finnas inom kulturen.Dessutom är barn- och ungdomsverksamheten ett fundament i kulturpolitiken, apropå att Unga Klara oftast med perspektivet barn och ungdom. 

Jag kan dock inga detaljer om finansieringen eller hur väl Unga Klara sköts. Samtidigt ska man också komma ihåg att det inte är en motsättning mellan utmanande kultur och att arbeta strategiskt med publiken, apropå Ingmar Bergman i förra inlägget nedan.

Men jag funderar över om vi inte har råd med detta i Sveriges enda miljonstad – då kan man fråga sig varför kulturbyråkrater behöver gå till jobbet.

Konkurrensen hårdnar i vårt upplevelsesamhälle. Även institutionerna måste tävla om våra små hål för uppmärksamhet.

Desto viktigare för politikerna att stå upp för några undantag och inte anlägga samma mätverktyg på alla verksamheter, utan att inse att några delar – liksom, säg forskning och utveckling i läkemedelsindustrin – får vara kostnadsposter för att skapa vinster i andra änden.

Kommentera
28 april 2008 under Noterat | kommentera

Bergman som marknadsförare

Tobias Tobias

Om Lars Norén själv ger ut sina dagboksanteckningar, har Mikael Timm gått igenom Ingmar Bergmans anteckningar och mer därtill och har skrivit den första stora biografin över Bergmans liv. Boken recenseras i tidningarna idag.

I DN:s recension påpekar Maria Schottenius några intressanta kulturekonomiska poänger. De är väl värda att lägga på minnet som exempel på effekten av att kunna kombinera kultur och ekonomi.

Trots att Bergman onekligen byggde sitt konstnärskap på självupptagenhet – apropå Emmas senaste inlägg nedan – så var han ändå klarsynt nog att förstå att andra människor också hade behov, som han behövde ta hänsyn till för att nå ut.

Mikael Timm poängterar att Bergman redan från början hade en praktiskt tänkande sida. Han ville ha fulla salonger och hade en dramaturgisk affärsnäsa. Från unga år var han marknadsmedveten och tänkte slugt och strategiskt kring annonsering, vip-inbjudningar och biljettförsäljning. Han vet när det krävs en komedi, för att muntra upp finansiärerna, och när han kan slå till med en svart historia, som ”Nattvardsgästerna”.

När han, 38 år gammal sätter upp ”Per Gynt” i Malmö med Max von Sydow, 28 år, tar han reda på när lokaltågen går, så att publiken skulle hinna med sista tåget.

Kommentera
26 april 2008 under Noterat | kommentera

Norén or not

Emma Emma

Känner en viss ambivalens inför Noréns bok. Köpa, eller inte köpa; läsa, eller inte läsa? Intressant som en subjektiv studie i omedveten (!?) maktutövning, förstås. Som när han säger i intervjun i Dagens Nyheter:

- ”Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte om skådespelarna.

”Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är egocentreringen nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egofixeringen är det största problemet för alla s k ”kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Som lärare på både Konstfack och Handels ser jag hur dessa två grundidéer manifesterar sig i sättet man bedriver undervisning på. På Konstfack står varje enskild student i centrum, på Handels är det genomgående gruppen.

Det bästa vore antagligen om man blandade, på bägge ställena. Jag tror att det vore bra om man ibland lyfte blicken från sig själv i konstnärliga sammanhang liksom det vore bra om man odlade lite mer integritet i näringslivet.

Apropå Norén känner jag mig dock lite nöjd över att jag aldrig riktigt gillat honom som dramatiker. Jo, några av hans mer samhällsgranskande dramer, som Personkrets 3:1, tyckte jag om, men aldrig familjedramerna.

Däremot har jag gjort en riktigt sjuk sak. När jag väntade min son och gick över tiden, fick jag plötsligt ”Noréncraving”. Ungefär som andra mammor blev besatta av geléhallon, blev jag besatt av Noréndramer. Sista veckorna innan förlossningen plöjde jag alla som jag kunde komma åt. Jag skäms, men jag läste dem faktiskt ända in i förlossningssalen och gömde dem under täcket när barnmorskorna kom in. Snacka om att ha familjeångest!

Om och i så fall hur detta har påverkat Puh, sonen, kan man fundera över.

PS Tre timmar senare hade jag förstås köpt boken. På världens trevligaste bokhandel, Bokmagasinet på Hornsgatan, hade de bara två exemplar kvar, så det gällde att passa på. De berättade också att Noréns dagbok och Pluras bloggbok var dagens storsäljare, vilket säger något om samtiden.

PPS Och på eftermiddagen kom jag på att Noréns dagbok utgör det perfekta träningssällskapet. Kanske för att den påminner lite grann om en kvällstidning eller en dokusåpa. Hur som helst har jag satt upp den på min crosstrainer och tänker att när jag har läst ut den, ja, då kommer jag ha tränat i minst 40 timmar. Det är ju jättebra!

Kommentera
25 april 2008 under Noterat | kommentera

Ny tongivande rapport om kreativa sektorn

Tobias Tobias

I veckan hade UNCTAD, FN-organet för handel och utveckling, sitt tolfte möte i Accra, Ghana. En stor del av programmet handlade om kulturnäringarna och den ”kreativa ekonomin”.

I måndags släpptes även ny rapport i ämnet och som flera FN-organ står bakom. Jag gissar att rapporten kommer bli mycket tongivande vad gäller definitioner och – tack vare sin tunga avsändare och genomarbetade upplägg – bli refererad till i många, många länder. Inte minst i u-länder.

Förutom definitioner diskuteras bland annat möjligheter och hot, inte minst i förhållande till upphovsrätt och maktförhållanden i produktionskedjan.

Jag har ihop med Lena Rune skrivit ett bidrag till rapporten om Ikeas designarbete. Originaltexten var på några sidor, men har blivit kortad till en knapp halvsida. Well, tur att jag är van sedan journalisttiden att få mina texter kapade.

Ladda ner rapporten här (pdf-fil): “The Creative Economy Report 2008: The challenge of assessing the creative economy towards informed policy-making”.

Kommentera
24 april 2008 under Noterat | kommentera

Film 2.0

Tobias Tobias

Drömfabriken kallas Filminstitutets ”inspirationshelg för unga filmare, filmintresserade och filmbransch i stort”. Evenemanget äger rum i dagarna och Filmhuset var fullt idag av framför allt unga filmare.

Jag var med i en panel med journalisterna Jan Gradvall och Hynek Pallas idag. Samtalet leddes av Emma Gray Munthe som satt ihop seminarieprogrammet.

Vi pratade om vad som händer när mellanhänderna mellan filmare och filmpublik försvinner (jag poängterade att nya mellanhänder tillkommer i det digitala systemet; jämför musikbranschens alla nya led). Vi pratade om hur produktionsmöjligheterna har förenklats, förändrats och förbilligast (nyhet idag: Nokia inleder samarbete med Spike Lee som både utgår från mobil som inspelningskamera och användargenererad utveckling, eftersom Spike Lee ska ”regissera” ungdomars användning av mobilkameran).

Vi pratade också om hur man ska kunna ta betalt (det går) och nya affärsmodeller, om vad webben innebär för oetablerade filmares möjligheter att nå ut (en hel del) och tangerade utmaningar för kulturpolitiken (som ju är nationell i sin grund).

Vi pratade mycket och om mycket. Kanske om för mycket. Rubriken ”Film 2.0″ sätter ju knappast några ramar. Men det var kul och publiken – däribland Filminstitutets chef Cecilia Elwin, som berättade om att SFI ska sjösätta en plattform för kortfilmer snart – var nyfiken och med.

Kommentera
23 april 2008 under Noterat | kommentera

Kulturindustrin – en litteraturöversikt

Emma Emma

Ännu en rapport landade i kväll på mitt skrivbord. Den här gången en översikt över hur kulturindustrin har behandlats i litteraturen under sextio år. En (mycket) snabb genombläddring väcker åtminstone min nyfikenhet.

Här är den: Kulturindustrin – en litteraturöversikt

Kommentera
21 april 2008 under Inblick, Noterat | kommentera

Cowboyland och teaterkommun i Norge

Tobias Tobias

I dag har jag varit i Verdal, en norsk gränskommun till Jämtland med 10 000 invånare och med krispig, klar vårluft.

Ämnet för dagen har varit kulturbaserad kulturbaserad stadsutveckling under rubriken ”Kultur som motor” (känns temat igen..?). Seminariet är en del i en serie som kommunaldepartementet finansierar för att samla information till en proposition.

Den norska infallsvinkeln när man talar om kultur och näring handlar mycket om att det ska vara mer attraktivt att bo i Norges alla mindre städer, det vill säga mindre om att kulturnäringarna uppvisar tillväxt i sig själva. Uttrycket som mest används är kulturbaserad näring. Det norska angreppssättet verkar också vara att kika på Sverige. Under seminarieserien lyfts dessutom svenska case som Arn-turismen och Astrid Lindgrens värld fram.

I Verdal finns huset Tindved, som bland annat rymmer en av de kulturinkubatorer som norska regeringen stödjer i ett utvecklingsprojekt. Verdal beskriver sig som en ”teaterkommun” och i huset finns också en nystartad, högprofilerad teaterutbildning.

tindved-verdal-l.jpg

Och något att ta med sig:

Jag hade lite tid över i morse så jag tog en tur längs älven. Naturen var närvarande hela tiden, med snötäckta berg i horisonten. Men denna, till synes, idylliska region beskrivs som cowboyland och i samband med en stor fabriksnedläggning på 90-talet var här flest narkomaner per invånare i Europa.

Nu har utvecklingen vänt igen och om det blir det i de flesta fall en rapport. Men den högsta politikern beställde i stället ett teaterstycke. Pjäsen, Det lengste kysset, hade premiär 3 april.

Själv har jag inte läst manuset eller sett pjäsen (men andra hyllade verket idag). Men jag tycker att greppet är modigt och bra, och värt att ta efter. När man talar om att offentlig sektor köper in konst begränsas det nästan alltid till bildkonst. Dessutom har en pjäs kring ett sådant ämne onekligen större potential att nå ut till fler och på ett djupare plan än en rapport, och dessutom leva längre.

Kommentera
21 april 2008 under Noterat | kommentera

"Dom kallar oss entreprenörer"

Emma Emma

… var det suveräna namnet på en kulturpolitisk workshop på Konsthall C i går. Jag var tyvärr inte där, eftersom det är en omöjlighet att hinna gå på alla kulturentreprenörsevenemang. I kväll ska jag däremot ta en sväng förbi en annan, liknande debatt, arrangerad av Teaterförbundet.

Kultur och entreprenörskap är utan tvekan temat för dagen, och igår hörde jag också att Kulturrådet fått i uppgift att utreda frågan.

Fast konstnären är trots allt inte den typiska, framgångsrika entreprenören. I alla fall inte om man får tro SCB:s rapport ”Vad utmärker en framgångsrik entreprenör”.

Han, för det är till typ 80% (!) en han, är istället konsult. Medelålders. Ofta utan högre utbildning. Inga anställda. Och förbannad på svenska lagar och förordningar.

Konstigt, det känns som om jag har träffat honom. Ganska många gånger, till och med. Om än sällan i kulturkretsar.

Kommentera