En sömnig söndag sitter jag i soffan och rättar studentarbeten hela dagen. Den fråga de flesta studenter ställer sig är huruvida de har rätt till sina åsikter om konst, eller inte. Vågar de lita till sina egna erfarenheter och upplevelser – trots att de kanske inte ”kan” så mycket – eller måste de låna åsikterna från kritiker och etablissemang?
Inte helt förvånande landar alla i det förstnämnda: man måste få tycka som man vill. Men det är inte lätt; speciellt inte i konstsammanhang, där ”fel” åsikt ofta tolkas som brist på kunskap, inte minst om man kommer från Handels.
Själv såg jag Tjuven på Uppsala Stadsteater igår. Linus Tunströms tolkning av pappa Göran Tunströms bok. Jag tyckte mycket om den, speciellt vissa partier som var fullständigt lysande. Jag grät ett par gånger och skrattade högt ännu fler. Men allt gillade jag inte.
Kanske delvis för att det är lätt att man bär med sig bilden som man själv har skapat utifrån läsningen av boken – och så blir man besviken när den inte stämmer överens med det man ser på scen.
Som Hedvig, till exempel. Jag tyckte inte så mycket om Shima Niavaranis tolkning av ”min” Hedvig. Men det tyckte min gamla arbetsgivare, Upsala Nya Tidning, vars recensent verkade tycka att hon var höjdpunkten i uppsättningen.
Likaså satt jag och störde mig på förflyttningarna fram och tillbaka av scenografin. Visst, det ska vara kaos, men de där eviga rullningarna kändes lite väl övertydliga och framför allt jobbiga. Det tyckte inte alls Expressens recensent.
Svenska Dagbladets recension öppnade däremot mina ögon och gav legitimitet åt tanken att pjäsen faktiskt kunde tolkas självbiografiskt. Riktigt så långt hade jag inte själv vågat gå, trots att jag gick med min egen pappa, som var Göran Tunströms lärare i svenska och litteratur på gymnasiet.
Det var ärligt talat en ganska märklig upplevelse med många metanivåer: 2 x Stenström tittar på 2 x Tunström.
Personligen kan jag tycka att ”snacket efteråt” är bland det roligaste med konsten. Därför tycker jag också att det är kul att både prata med andra och läsa recensioner efter en föreställning. Det får en att se saker man själv inte har sett.
När Leif Zerns – lika positiva – recension i Dagens Nyheter landade på min hallmatta på måndagsmorgonen, märkte jag att hade börjat ändra inställning.
Att det var lite mycket rullningar av scenografin, att Hedvig inte riktigt var ”min” Hedvig, att det ibland kändes lite långt, var kanske petitesser i sammanhanget.
Varför kunde jag inte älska lika oförbehållet som alla andra? Berodde det kanske på att jag redan från barnsben lärt mig ett kritiskt förhållningssätt, inte minst från min pappa, litteraturkritikern? Eller?
Vad som är ens egna – och vad som är andras – åsikter om konst, är inte helt lätt att avgöra. Och kanske inte så viktigt heller. Vi lever alla i en väv av varandra. Och det är väl delvis det som Tjuven handlar om – i alla fall i mina ögon.