Vad innebär flera miljoner tittare på YouTube varje dag?
Det var rubriken som jag tog med till Statens ljud- och bildarkiv där jag föreläste idag. Det är en spännande tid för dem, när internet håller på att kantra mot rörlig bild som huvudspråk (explosion av innehåll!) och när det inte längre finns den tydliga uppdelningen mellan sändare och mottagare (och därmed att kunna arkivera det som den tydliga sändaren skickar ut).
När jag kom in rummet där jag skulle snacka rullade en porrfilm på datorskärmen.
Jag blev inte förvånad: jag hade redan tidigare hört att denna statliga myndighet har ett av världens största arkiv av porr, och jag antar att vad som visades på skärmen var en spegling av en pågående dokumentation. (Annars?)
En myndighet som dokumenterar porr? Helt enkelt en följd av att man inte dragit en gräns av vad man ska dokumentera: man låter play-knappen vara igång för allt som kommer från svenska sändare. Det är såklart orimligt på sikt. Arkivet kommer behöva begränsa sig och ta ställning i viktiga frågor.
Här är några sådana frågor och annat som lyftes fram idag:
– Ljud och bild sprids över allt fler kanaler. Jämför några få radio- och tv-kanaler som var lätta att överblicka. Nu sprids ljud och bild till din (i alla fall min) dator, mobiltelefon och bärbara mediespelare. Vad som är tidning respektive tv-station är inte givet? Tv-kanalerna publicerar ”tidningar” på sina webbplatser och tidningarna gör tv, både på sina webbplatser och via tv-nätet. (Nyhet idag: Borås Tidning, Norrköpings Tidningar och Sundsvalls Tidning har fått tillstånd.) Vilka mediekanaler ska dokumenteras i detta enorma utbud?
– Ljud och bild tar sig också allt fler uttryck. Historier berättas i form av djuplodande, utforskande och interaktiva datorspel, liksom i småbitar och ofta lättillgänglig form (s.k. snack culture, som Wired dubbade det till häromåret). Vilka uttryck är viktiga att dokumentera?
- Användargenererat innehåll fyller redan många webbplatser (YouTube, Facebook etc). En del av detta innehåll är bearbetning av innehåll som någon annan producerar – till exempel omklippning av Star Wars-filmerna. Det som släpps blir därmed i mindre grad en färdig produkt: det blir bara början på något. En ny generation kommer växa upp med inställningen att man bearbetar filmer, musik och annan kultur. Vems material ska dokumenteras och i vilken version?
- Ljud- och bildarkivet sitter på en guldgruva. I takt med att arkivmaterial blivit allt viktigare för att locka kunder och besökare – eftersom den gynnsamma affärsmodellen gått från att sälja mycket av lite till lite av mycket, enligt idén om long tail – ska denna fördel utnyttjas? Visserligen finns ett stort hinder i form av att materialet är upphovsrättsligt skyddat – men även upphovsmännen vill i de flesta fall tjäna pengar. Kan en myndighet bli en aktör på en marknad?
- Hur ska nytt material kunna produceras om ingen – direkt – vill betala för det, apropå att allt mer blir gratis? Jag pekade också på att SVT knappast kan ha kvar sin nuvarande roll i ett multikanalsamhälle, där gemensamma (webb)platser kommer samla ihop innehåll från en mängd håll och ”kanalerna” blandas, utländska såväl som nationella. I stället får SVT en roll som producent snarare än distributör, och kommer troligen behöva en stor marknadsföringsbudget om syftet är att nå ut med en viss typ av program?
- Vi går mot ett mediesamhälle där vi (eller de nya generationerna) blir mer framåtlutade, interagerar mer, och själva bestämmer när, hur och var sändningen sker. Men blir vi lyckliga av detta? Det är inte säkert. I takt med att vi får allt fler valmöjligheter finns det risk att vi blir mer stressade och missnöjda (eller snarare: studier pekar på att vår nöjdhet är på konstant nivå totalt sett, oavsett land, oavsett tidpunkt). Micael Dahlén diskuterar bra kring detta på sin blogg om Nextopia. Men att leva i en bubbla om vad som må leda till en lycklig värld eller inte är knappast en statlig myndighets uppgift. En sådan måste leva i verkligheten.