Det har varit en mycket intressant dag i Hultsfred. Putte Svensson började med att berätta hur Rockparty drog igång 1981 och jag presenterade därefter lite bilder av ett kulturlandskap i förändring.
Sedan pratade David Parrish. Han är en medelålders, lågmäld engelsman från Manchester på vars visitkort det står international consultant. Framför allt har han arbetat med creative enterprises och skrivit en mycket bra komprimerad bok på temat, ”T-shirts and Suits”.
Den viktigaste frågan handlar om att förstå dessa kulturföretagare (min översättning), menade han:
”Jag börjar med att fråga varför de gör vad de gör och vad de vill uppnå. För många är det första gången som de funderar på det, men ofta har de ett svar. De kan vara att de vill förändra världen, vara självständiga eller tjäna pengar – men ofta är det sistnämnda inte så viktigt.”
Det är en viktig utgångspunkt och därför som det är svårt att enbart använda standardläroboken för företagande och hur man gör affärsplanen på de här företagen. Många (de flesta!) blir inte företagare för att tjäna pengar, utan för att få ett redskap för att förverkliga sina drömmar. Framför allt är det få som vill växa – något som annars ofta ses som självklart av de som försöker stimulera företagandet i samhället.
Rockparty i Hultsfred – såsom ideell förening – är för övrigt ett exempel på en organisation som har andra mål än finansiella. Man vill ge tillbaka, både till närområdet och till musikbranschen i stort (särskilt ungdomarna).
Med detta bidrag till samhällsbyggande har föreningen gjort mycket, och så bra att de i många sammanhang – och framför allt inom ramen för dotterbolaget Rock City – blivit en del av etablissemanget, det som grundarna vände sig mot när de drog igång Rockparty.
På eftermiddagen hade KK-stiftelsen – som är ute på turné för att presentera sin satsning på upplevelseindustrin – en programpunkt vars syfte var att ”opponera” mot Hultsfred som en sådan samhällsbyggare och mötesplats. Lars-Erik Rönnlund, nu utvecklingschef i Hultsfreds kommun och tidigare en av personerna bakom Rock City, diskuterade utmaningen:
”Som liten aktör blir det lätt så att man söker respekt från etablissemanget. I takt med att man går den vägen riskerar man också att man själv blir ett etablissemang. Då är det en kamp att inte bli det som etablissemanget ofta står för – trött, för stor, som alltid missar det nya. Det där är viktigt att ha koll på. Man måste försöka fortsätta utmana sig själv.”
Gäller inte detta också på individnivå? Åtminstone känner jag så. Det vuxna livet är alltför lätt att sätta på repeat – man måste anstränga sig för att hitta shuffle-knappen.
I morgon kanske jag hittar den, eller åtminstone en ny playlist. Då blir det Vinterfestival i Kramfors och jag är redan på plats. (Resan Hultsfred-Kramfors tog för övrigt 7 timmar.)