Är det bra eller dåligt att gilla konst och kultur om man är kulturekonom? Är det en förutsättning – eller en fara?
Richard Florida berättade till exempel för mig en gång att hans ingång till fältet aldrig hade varit via konsten och kulturen. Ska jag vara lite elak, tycker jag att det märks.
Fast å andra sidan märks det lika mycket när någon ÄLSKAR konst. Då tappar de (vi?) nämligen ofta allt slags kritisk distans, och tenderar inte sällan att i alla lägen propagera för en särbehandling av kulturen. Det blir lätt patetiskt.
Själv har jag dock svårt att se hur jag skulle kunna/orka forska på ett fält som jag inte var intresserad av. Det verkar ju så vansinnigt tråkigt.
För att inte tala om hur tråkigt det vore om man inte med gott samvete kunde lägga in en massa kulturaktiviteter på arbetstid. Som i dag till exempel, då jag och mina älskade studenter drog iväg i vårsolen till Michael Beutler på Bonniers Konsthall.
Först en timmes seminarium om privat kulturfinansiering, sedan en rask promenad, och en suverän visning av en mycket märklig utställning på just en privat institution. Kunde livet vara bättre? Mer lärorikt? Eller roligare?
Jag måste också säga att jag är lite förtjust i Beutler på Bonniers (för en utmärkt introduktion, läs Sara Arrhenius text här). Man stiger in i verket och inser att ens egna teorier inte räcker någonstans alls. Här är det färg, form och rumslighet som gäller; lek, hantverk, hemmagjort och experiment. Ja, nästan så långt ifrån de ekonomiska teorierna man kan komma – ett alternativ – och det i sig känns så befriande, upplyftande och inspirerande att man skuttar hela vägen tillbaka till Handels.
Det är i sådana stunder man är lycklig över att vara kulturekonom. Jag antar nämligen att andra slags ekonomer inte alls lika ofta stöter på alternativ till det ekonomiska tänkandet; alternativ som utmanar dem och får dem att tänka i nya banor.
Nu ska jag dock ta en paus och åka iväg på kulturlov. Bloggandet ligger nere, så vi ses först om ett par veckor. Tobias är dock kvar och håller ställningarna. Ciao!