Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
16 februari 2008 under Noterat | kommentera

Cirkushjärtan

Emma Emma

Den trogna läsaren av den här bloggen vet att jag har ett cirkushjärta. Jag gillar cirkuskonst; det som brukar kallas nycirkus, samtidscirkus, eller på engelska ”contemporary circus”.

I veckan som gick var det examensföreställningar på Danshögskolan, med den allra första kullen cirkusartister på högskolenivå. En oerhört blandad, men lovande kompott. Där fanns de som satsade på det poetiska uttrycket, de som experimenterade med ny teknik, undersökte konstformen som sådan, tog fasta på energin och ursprunget från gatan, och mycket mer. Jag var där en av dagarna, och slogs – som alltid – av värmen i cirkusmiljön.

Som kulturekonom och organisationssociolog kan jag tycka att cirkus är bland det mest intressanta man kan studera. En typ av organisation och en konstart som till sin karaktär är både nomadisk och hybrid; kulturell, men också kommersiell – och social.

Till och med hos Cirque du Soleil, i den globala cirkusfabriken, hittar man faktiskt hjärtat, viljan att ge tillbaka till samhället, göra gott, förändra och förbättra. Tänk om det fanns fler av den sortens kulturorganisationer. Och fler organisationer med hjärta, över huvud taget.

Ivar Heckscher, prefekt för nycirkusutbildningen, inledde examensföreställningen med att säga att han aldrig någonsin träffat en enda otrevlig cirkusartist. Det har inte jag heller. Kanske är det därför som det är så lätt att trivas i cirkusmiljön.

Samtidigt som förstås konstarten, som sådan, fascinerar.

Sonen och jag pratade om det i dag.

– ”Det är som att åka berg- och dalbana”, sa han på lunchen, ”man är både rädd och har roligt – på en och samma gång”.

Han har varit med ända sedan han var bebis, och sett alltifrån Circus Oz i Australien till obskyra små föreställningar på franska festivaler; alltifrån Cirkus Cirkör här hemma till Cirque du Soleil i Las Vegas.

För cirkus är en familjetradition, och också för mig ett starkt barndomsminne. Vi gick alltid på cirkus en gång om året, jag och min pappa litteraturprofessorn, som annars avskydde allt slags underhållning – utom just cirkus.

Vem vet, cirkushjärtan kanske går i arv.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas