Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
10 februari 2008 under Noterat | kommentera

Livet som lärare

Emma Emma

Det roligaste jag vet är att undervisa, och extra roligt är det alltid i kursen ”Konst, kultur och företagande”. I år har jag dessutom en härlig grupp studenter, som glatt hänger med på diverse upptåg, även på helgerna.

De senaste dagarna har vi hunnit se en hel del. I fredags besökte vi galleriklustret på Hudiksvallsgatan. Vi började på Brändström & Stene, på Juan Pedro Fabras starka och smärtsamma utställning. Där tog Cecilia Hillström, själv gammal handelsstudent, emot oss och berättade både om utställningen och galleriverksamheten – vilket var suveränt.

Sedan rusade vi direkt upp till Magdalena Malm på Mobile Art Production och trängde in oss allihop på hennes lilla kontor. Hon berättade hur och varför man visar konst på andra platser än de traditionella, och lite om hur man finansierar sin verksamhet.

Den sista timmen, eller så, vandrade vi runt bland alla de andra gallerierna på Hudiksvallsgatan, lät konsten tala och pratade med varandra. Nästan ingen av studenterna hade varit på där förut och många tyckte att det var en suverän liten samling gallerier, som dessutom låg på gångavstånd från Handels.

Samtidigt reagerade flera mot att det trots allt var så svårt att hitta dit och hitta in, och att det på många sätt verkade så stängt. Och det ligger det förstås något i.

Jag ska dock erkänna att jag – i likhet med många av mina studenter – har en tendens att fascineras av konstvärlden, av det sociala spelet bakom, nästan lika mycket som av konsten. Kanske är det inte så konstigt, eftersom jag trots allt är organisationsteoretiker till yrket.

Fast ibland skäms jag lite grann. Då brukar jag trösta mig med Martin Schibli och Lars Vilks ord ”att förstå konstvärlden är att förstå konsten”. Dessutom låter jag studenterna läsa deras bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”, som en liten guide till konstvärlden.

En hel del av tiden med studenterna går förstås också åt till att diskutera kopplingen mellan konst och ekonomi. Inte enbart utifrån ett konstmarknadsperspektiv, utan också utifrån frågan: vad kan man som ekonom lära av samtidskonsten?

I går fick vi suverän input i den frågan av Robert Weil som tog emot oss en timme på lördagseftermiddagen på Magasin 3. Han berättade hur han som ung hade blivit nyfiken på konstnärliga processer, delvis för att han inte direkt förstod sig på dem. Och med åren hade han kommit att förstå likheten och synergin mellan konstnärliga och industriella processer och hur viktiga de är för att hålla igång ekonomin.

Jag tror att Roberts lilla dragning i sig satte igång en massa processer i huvudet på oss alla. Det är förstås det här det hela handlar om; plötsligt kändes allt solklart!

Och utställningen med Annika von Hausswolff, vars vernissage vi besökte, gjorde inte det hela sämre. Den var verkligen fin, på alla sätt och vis, inte minst för att den också väckte fantasin och lät betraktaren fylla i vad hon eller han trodde hade hänt.

Det påminner om mitt pedagogiska ideal. Mina kollegor tycker att jag är fullkomligt galen och att jag bryter mot alla normer och regler, när jag springer runt med mina studenter på sta’n, till och med på helgerna. Men själv älskar jag det, på alla sätt och vis. Det är min idé om pedagogik: processinriktad, informell, icke-auktoritär, upplevelse- och aktivitetsbaserad och framför allt med möjlighet till en massa möten: med spännande personer, med konsten och konstvärlden, med nya tankar och med varandra.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas