Svaret på frågan är rubriken är nej, enligt Jan Gradvall i sin krönika i DI Weekend idag, och därför är ett begrepp som ”upplevelseindustrin” ett problem menar han: för det lockar alla typer av investerare.
Han lyfter frågan för att diskutera musikbolaget Emis nya ägare Guy Hands. Resonemanget handlar om att endast en av tio blir lönsamma. Men att den artisten blir så lönsam att den kompenserar för de andra förlusterna. Därför använder man sig av – det jag brukar kalla – hagelskottsmetoden.
Att endast en bråkdel av alla nya satsningar fungerar och kan räknas hem är ett välkänt i många branscher, men skillnaden är att man i konst och underhållning måste investera mer tid innan man stryper satsningen och därmed större kostnader. Det är svårare att förutse om ”produkten” verkligen hittar en marknad, till slut. Det kan ta två-tre skivor, eller böcker.
Men jag har tre kommentarer:
För det första håller jag alltså med i princip om att skillnader finns, men säger samtidigt att det är viktigare att trycka på likheterna med vilket företagande som helst än skillnaderna. För det gör mer skada att inga investerare, eller duktiga företagare, hittar till konst och underhållning (för att använda Gradvalls ord).
Som brittiska Nesta konstaterade i en rapport häromåret:
”Claiming ‘exceptionalism’ is not the way to attract investment in creative businesses. Demonstrating their commercial value is.”
För det andra förstår jag inte vad diskussionen har med ”upplevelseindustrin” som ny term att göra. I USA har ju entertainment industry – liksom music industry – funnits som begrepp sedan musik och annan kultur kunde börja lagras och sedan massproduceras.
För det tredje utgår Gradvall från att det är skivbolagen som ska fortsätta med talangutvecklingen. Det stämmer att för tio år sedan betalade skivbolagen turnéstöd för att marknadsföra ”sina artister”, men vilken möjlighet har man idag för FoU, i jämförelse med livesektorns större vinster och nya roll i branschen?
Jag tror (fortfarande) på starka mellanhänder som kan skapa möjligheter för finansiering och intäkter från en mängd håll: live, inspelat, olika marknader, licensiering till reklam och film etc. Med en lokal förankring.
Det är dessa mellanhänder som får använda sig av hagelskottsmetoden. Skivbolagen blir – om de inte breddar sin roll (vilket är och har varit på gång) – distributionsföretag. Så som de började, en gång i tiden.