Brukar aldrig titta på morgonteve, men råkar trampa på fjärrkontrollen och min gamla 14-tummare går av misstag i gång (nej, fortfarande ingen platt-tv…).
Först ut är Pär Nuder. Vad har hänt? Jag har alltid sett honom som en liten pösmunkkopia av Persson, men plötsligt framstår han som mänsklig, sympatisk och, framför allt, som prestigelös. Och likadant låter det i intervjun i Dagens Nyheter i morse. Har han alltid varit såhär, har han ändrat sig eller har han skaffat sig en ny och bättre medierådgivare?
För ingenting, absolut ingenting, är charmigare – och trovärdigare – än lite prestigelöshet!
Det är faktiskt fullkomligt ofattbart att inte fler förstår det – och det gäller speciellt många medelålders män med mycket makt och stora egon.
Näste man ut i TV4:s morgonsoffa: Michael Segerström, som nyligen vann en Guldbagge. Han gör en fullkomligt fantastisk liten intervju, som verkligen präglas av just prestigelöshet – och ödmjukhet. Han berättar om sin glädje över att vinna en Guldbagge, om sin adopterade son och hur han har sett filmen Darling flera gånger, och alltid hittat fel hos sig själv.
Tänk, detta ständiga missnöje med den egna insatsen, som förstås blir till en väldig drivkraft. Inte minst i skapande verksamhet.
Utan att hävda några andra likheter, känner jag igen missnöjdheten i mig själv. Jag måste ha publicerat över 100 krönikor i Dagens Industri under årens lopp. 100 krönikor – varav ingen är lyckad. Vissa är förstås riktigt misslyckade, andra något mindre misslyckade, men ingen, absolut ingen, är perfekt.
I dag innehåller min krönika till exempel några riktiga formuleringsmissar. Idén står jag för, men genomförandet är uselt. Lite grann kan jag förstås förlåta mig själv, jag skrev den under stress, i sängen, med ett febrigt barn bredvid. Men jag gjorde också den miss man aldrig får göra (och som jag alltid tjatar på mina studenter om): jag glömde att läsa den högt – och det märks!
Som alltid förvandlas dock missnöjet snabbt till revanschlust. Nästa gång ska det minsann bli bättre!
Så självkritiken är förstås narcissistisk, men också av godo. En stark drivkraft.
Och förhoppningsvis öppnar den också upp för den så eftersträvansvärda prestigelösheten. Den som, i mitt tycke, är ett ideal. Vad man än gör.