I dag har det varit en alldeles vanlig dag: en förmiddag med forskning och en eftermiddag med undervisning; därefter ett litet forskningsmöte och nu – på kvällen – lite bloggande och så småningom en krönika. En mer typisk tisdag kan man faktiskt inte tänka sig.Lite nöjd känner jag mig också, eftersom det här är precis mina uppdrag: 1) att forska; 2) att undervisa och 3) att kommunicera med det omgivande samhället, d v s den s k ”tredje uppgiften”.
Det som gör mig gladast är undervisningen. Den skulle jag aldrig kunna leva utan. Det är ett ofattbart privilegium att få ha ett antal, smarta tjugoåringar omkring sig, som man kan bolla tankar och idéer med. Efter 17 år som lärare, blir jag faktiskt fortfarande lika glad varenda gång jag stiger in i salen. Det är där som jag trivs allra bäst, professionellt.
Sedan är jag förstås extremt lyckligt lottad. Jag får undervisa i mina älsklingsämnen och jag har förmånen att ha fantastiska studenter, som är intresserade av ämnet. Man kan med andra ord inte ha det bättre.
Det enda som bekymrade mig i dag var några frågetecken kring antologin Kulturell ekonomi, som jag prövar för första gången. Den verkar uppfattas som lite väl inomvetenskapligt hållen, vilket inte är ett bra omdöme om kurslitteratur. Jag förstår inte varför det ska vara så otroligt svårt att få fram bra kurslitteratur på det kulturekonomiska fältet. Vad är det för fel på oss akademiker? Varför kan vi inte kommunicera med andra än våra egna kollegor?
Själv kan jag tycka att det är givande att nå ut till fler, även om det ofta ses med visst förakt inom vetenskapen. Det är därför det är så kul att skriva krönikor. Akademiska texter tycker jag däremot är urtråkigt att skriva. Själva forskningen är förstås jättekul och superspännande, men formen som den förväntas redovisas i, kväver mig. Jag hatar den. Och jag kommer aldrig att förstå varför man inte kan tillåta mer av en mångfald.
Fast det är väl som jag en gång skrev i en antologi, det är formen som är normen. Tyvärr.