Istället kastar jag mig över The Warhol Economy av Elizabeth Currid, vilket känns som en mer direkt relevant kulturekonomisk titel. Att det är en kvinna som har skrivit den är dessutom extra roligt – det är nämligen alltför sällan som kvinnor lyfts fram på det kulturekonomiska fältet.
Tyvärr blir jag inte lika imponerad när jag börjar läsa. Det känns nämligen som om jag har läst den här boken förut – många gånger. Här är ännu en i raden som talar om hur viktigt det är att satsa på det kreativa, istället för att tro att det är de gamla industrierna som ska rädda ekonomin. Att Richard Florida är hennes mentor, kommer inte som någon överraskning.
Fast visst finns det bra saker i boken. En massa siffror att slå i huvudet på de politiker som inte förstår att det är viktigt att satsa på kulturen, till exempel. Eller på de som tror att världen snurrar runt Wall Street och finanssektorn. Och en hel del klokheter som att det inte går att skapa en standardiserad kulturscen uppifrån, utan att den måste bygga på det unika. Det gäller alltså att se det som kanske inte alls passar in i mallen – om man vill lyckas med att skapa en kreativ plats. Det håller jag fullkomligt med om.
Men sedan kan jag bli lite trött. Det är när jag läser sådant här som jag vill flytta så långt ifrån Södermalm som det bara är möjligt, till den o-coolaste plats man kan tänka sig (förslag?). Jag kvävs under coolhetens gråa, fuktiga filt, under lattetäcket; jag avskyr den ängslighet och den ytlighet som jakten på det coola för med sig. Jag läser hur Elizabeth Currid spenderar sina forskningsstipendier på att shoppa märkesvaror och går på vernissage för att knyta kontakter – och kräks.
Tyvärr.
Om det här är kulturekonomi, vet jag faktiskt inte om jag vill vara med.