Som tur var, finns det alternativ. Och efter att ha läst om hur viktigt det är att nätverka på olika vernissage i den nya ekonomin, är det verkligen en befrielse att läsa Musikmysteriet av min gamla kollega Daniel Ericsson, numera verksam vid Växjö universitet. Visst, Daniel kan kanske tyckas överdrivet kritisk – och vi har rykt ihop många, många gånger eftersom han i sin tur med all rätt tycker att jag är en romantiker – men efter att ha läst Elizabeth Currid och hennes många gelikar, känns Daniel och hans perspektiv viktigare än någonsin. Och han är dessutom både beläst och en sanslöst duktig skribent, som förmår att skapa spänning i den mest akademiska text.
”Musikmysteriet” bygger vidare på Daniels doktorsavhandling ”Kreativitetsmysteriet”. Här handlar det om Francis Dunnery, en musiker jag aldrig tidigare hört talas om, men som framstår som mer och mer intressant ju längre man läser. Bland annat för att han väljer att stiga av och skapa sig ett eget rum, en alternativ karriär i en kommersialiserad musikbransch, som på många sätt stryper den kreativitet den säger sig vilja skapa och sprida.
Utan att avslöja slutet – det är trots allt en akademisk deckare – kan jag säga att det är en ytterst kulturekonomiskt relevant berättelse. Lite grann går mina tankar till Pine & Gilmores autenticitet, även om jag är säker på att Daniel själv skulle avsky det. Hans referenser är nämligen av mer filosofisk och framför allt kritisk karaktär, och om något visar exemplet Francis Dunnery på absurditeten i Pine & Gilmores resonemang.
Liksom på paradoxerna i många andra teorier på det kulturekonomiska fältet. När man har läst Daniels bok är det faktiskt svårt att ens uttala begreppet ”kreativa näringar”, utan att snubbla lite grann på orden. Utan tvekan borde boken därför vara obligatorisk brevidläsning till mycket annat som skrivs, inte minst till mer okritiska hyllningar som till exempel Elizabeth Currids här ovan.