Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
19 januari 2008 under Noterat | kommentera

"Authenticity" – snyggt paketerade självklarheter

Emma Emma

Min bokhylla är just nu full av nya böcker på det kulturekonomiska fältet, vilket gör även den regnigaste och blåsigaste lördag riktigt mysig.

Först ut är ”Authenticity” av två gamla gurus: Joseph Pine och James Gilmore. Det är uppföljningen till deras ”Experience Economy”, som var en inspirationskälla till den svenska satsningen på upplevelseindustri. Därför är det med stor spänning jag börjar läsa. Vilka ska effekterna av den här bli? Kommer Joseph Pine, som är på väg till Skandinavien nästa vecka, att sälja in den här teorin lika bra som upplevelsekonceptet? Är det autenticitet som alla kommer att prata om från och med nu?

Frågan är dock om inte alla redan gör det. Åtminstone inom akademin. Mitt första intryck är i alla fall att det här med autenticitet inte känns speciellt fräscht, utan snarare rätt uttjatat. Som vanligt är det ustlitna budskapet dock snyggt paketerat, i schyssta små modeller, figurer och begrepp som fastnar. Lite som en schlager – som det är lätt att tralla med i.

Tyvärr måste jag erkänna att jag snabbt tröttnar. Precis som jag gjorde under läsningen av ”Experience Economy” innan jag till sist tvingade mig, och, ärligt talat, som jag nästan alltid gör när jag läser populär managementlitteratur. Sådan litteratur som i akademiska kretsar lite elakt – och antagligen rätt avundsjukt – går under benämningen ”Heathrow Business School”, d v s litteratur som säljs på flygplatser och fungerar att läsa även om man har jet-lag.

Istället för att läsa vidare, ägnar jag en stund åt att fundera över om andra verkligen läser den här typen av böcker eller om de helt enkelt bara tillägnar sig det grundläggande budskapet (här: konsumenter söker autenticitet och eftersom ditt mål är att tjäna maximalt med pengar, ska du satsa på att sälja sådant som folk upplever som autentiskt). Eller läser man kanske bara in det man vill, vilket jag tror var fallet vad gäller förra boken om upplevelseekonomi. Och i så fall, hur ska det här med autenticitet tolkas?

Jag slår snabbt upp mitt nya favoritexempel, Cirque du Soleil, och läser – inte helt förvånande – att de är typexempel på ett företag som har förstått det här med att skapa autentiska föreställningar, eftersom de visar vad den mänskliga kroppen förmår, fysiskt, estetiskt och poetiskt. Så långt är jag med.

Men sedan blir jag irriterad när just Cirque du Soleil och Guy Laliberté tillskrivs hela äran för att ha kommit på en helt ny konstform, som sedan fått många ”imitatörer”. Cirque du Soleil var väl snarare tio år efter den franska cirkusen, om jag inte har fel. Här har författarna uppenbart inte mycket koll.

Fast sådant slarv är kanske en bisak. Antagligen finns det betydligt värre saker som uppdagar sig, om man bara orkar plöja texten. Någon dag, snart, ska jag göra det. Men inte i dag.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas