Sist ut är David Hesmondhalgh’s ”Cultural Industries” i en ny och omarbetad utgåva. Det här är förstås en klassiker på det kulturekonomiska området, vars grundtes biter sig fast: kulturindustrin uppvisar både en stor kontinuitet och en stor förändring – samtidigt.
Jag ska direkt erkänna att jag gillade första upplagan av den här boken, som kom 2002, och uppföljningen är inte sämre. Boken är späckad med fakta, och har en sympatisk, lite torr ton, utan att för den skull kännas ens det minsta oangelägen. Tvärtom, här handlar det om verkligt viktiga saker: den alltmer globaliserade kulturindustrins kulturella, sociala och ekonomiska kraft.
Det intressanta är dock att författaren förmår att balansera mellan det kritiska och det pragmatiska, vilket är få förunnat. Som om han hade både en outsider- och insiderposition, både stod utanför och innanför diskursen, på en och samma gång. Personligen tycker jag att det är det ideala förhållningssättet för en forskare på det här fältet!
Att annars sammanfatta boken är en omöjlighet. Visst finns det slutsatser som känns gamla, som exempelvis att internet kommer att ta över en del av tv-tittandet. Men samtidigt finns det mycket tänkvärt i enskildheterna och framför allt de mer teoretiska översikterna, som till exempel vad som utmärker och särskiljer kulturindustrin ekonomiskt: att riskerna är så höga; dialektiken mellan det kreativa och det kommersiella (än en gång); de höga produktionskostnaderna och de relativt låga reproduktionskostnaderna samt att värdet av en kulturell vara inte minskar för någon annan om jag konsumerar den – likt kunskap, alltså.
För den som är insatt i det kulturekonomiska fältet är det kanske inga nyheter, men trots allt saknas det inte sällan en medvetenhet om den här typen av ganska utmärkande karakteristika bland politiker och andra beslutsfattare. Inte så sällan sägs det att kulturföretagande är precis som vilket företagande som helst, och det skulle knappast Hesmondhalgh hålla med om. Bland mycket annat påpekar han att marknadsundersökningar är svårare inom den här typen av bransch där varje produkt är unik, till skillnad från hur det är i många andra branscher. Och så vidare.
Det är en omöjlighet att i ett blogginlägg göra anspråk på att försöka sammanfatta ens det allra minsta av en sådan här omfattande översikt. Personligen kan jag på ett sätt vara mer förtjust i exempelvis Richard Caves Creative Industries, eftersom den spänner över ett större spektrum och också behandlar enskilda konstnärer och levande scenkonst, sådant som jag i ärlighetens namn är mer intresserad av. Och lite uttråkad blir jag, minst sagt, under de väl omfattande och dessutom snabbt förlegade beskrivningarna av olika medier och kulturformer. Men samtidigt tycker jag att Hesmondhalghs Cultural Industries är ett måste i bokhyllan för alla som är intresserade av det kulturekonomiska fältet, eftersom den – speciellt i sina mer teoretiska avsnitt – innehåller många bra översikter. Och man behöver inte läsa den från pärm till pärm, utan kan använda den just som ett slags uppslagsbok.