Kanada-Sverige 1-0
Noterat 17 January 2008 av EmmaEfter en intensiv vecka i Montréal kan jag konstatera att det finns områden som kanadensisk kulturpolitik är bättre på än svensk. Ett sådant område är alternativ, privat kulturfinansiering.
Först och främst ska det än en gång påpekas att Kanada är en välfärdsstat och att systemet påminner mycket mer om det svenska än om det amerikanska. Andelen offentlig finansiering är med andra ord ganska hög, om än inte lika hög som i Sverige.
Precis som i Sverige arbetar man också hårt på att få in finansiering från den privata företagssektorn först och främst i form av investeringar, men också i form av sponsring, donationer och annat. Och precis som i Sverige upplever man det som svårt – och detta trots matchningssystem, fonder och skattelättnader.
Dessutom – och mer intressant – arbetar man också med andra sätt att finansiera kultur, framför allt i form av investeringar, lån, krediter och kompetens. I Québec finns bland annat Caisse de la Culture, som är ett finansiellt kooperativ vars uppgift är att arbeta med just kulturfinansiering. Ett slags kultursparbank, med andra ord. Med specialkompetens på kulturområdet, och därmed med förmågan att både värdera det immateriella och att ge goda kulturaffärsråd.
Därutöver finns en rad offentliga initiativ, vars huvudsyfte är att hjälpa till med finansieringen. Vi träffade ett av dem, SODEC, Société de développment des enterprises culturelles. Även de sysslar med rådgivning, men framför allt med finansiering, och kunde till exempel gå in antingen med ett lån eller med riskkapital till det cirkuskompani som ville utveckla en föreställning att turnera med.
De kompanier som vi träffade, 7 doigts de la main och Cirque Éloize, vittnade bägge om att den här typen av finansiering var en helt avgörande framgångsfaktor. Med hjälp av lånade pengar och/eller riskkapital kunde de utveckla, sälja och turnélägga en föreställning, som sedan betalade tillbaka sig – eftersom cirkusmarknaden ser ut som den gör och det faktiskt går att göra bra affärer på den. Bara man har någon som förstår vad som krävs och vågar satsa, vilket vanliga banker sällan gör.
Vi svenskar blev förstås avundsjuka. Det är precis det här vi skulle behöva, den pusselbit som saknas i den svenska kulturpolitiken – och som skulle kunna få fart på vår kulturindustri. För det ska också tilläggas att kulturindustrin i Québec står för 7,7% av BNP, vilket är betydligt högre än den svenska. Och då räknar de inte in turism och besöksnäringar, som vi ibland gör.
Varför har vi inga sådana här kulturfinansieringsinstitut? Vem tar första steget? Ska vi starta ett Kulturaffärsråd, vid sidan av Kulturrådet? Kommer Kulturutredningen, som för övrigt var med i Kanada, att föreslå sådant här? Eller kommer det att ske regionalt eller kommunalt, till exempel i modiga Botkyrka kommun, som också var med i Montréal? Deras nytänkande näringslivschef nappade i alla fall på idéerna. Och/eller ska vi peppa några kloka personer att på eget iniatitiv starta upp en Kulturbank likt Caisse de la Culture?
Fungerar det i Québec med sina 8 miljoner invånare, borde det ju fungera i Sverige. Eller hur?
Vill du börja prenumerera på 
