Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 december 2007 under Noterat | kommentera

Vår kärlek till ensamma, känsliga män

Emma Emma

Trött på tekniken, och med ett sug efter det levande, gav vi häromdagen oss i väg till Orionteatern för att se Carl-Einar Häckner, sonen och jag. Det var underbart att slinka in på den varma, mysiga teatern här på Södermalm, och njuta av ett par timmars tankar, toner och trolleri.

Som alltid på de här mindre, mer intima, scenerna är den första känslan att här går det att ANDAS. Det är som om där finns luft, utrymme och syre, på ett sätt som sällan finns på de stora scenerna, och aldrig på tv. Och det är det just där syret som är så otroligt viktigt i ett samhälle, i en stad. Det hoppas jag innerligt att alla kulturpolitiker förstår.

Som mamma tycker jag också att det är viktigt att sonen ska få ta del av ett brett spektrum av kultur. Jag har absolut inget emot datorspel, utan uppmuntrar gärna till spelande. Ja, jag tror till och med att det är fantastiskt utvecklande att spela datorspel. Nu i julas blev jag ännu mer övertygad, när till och med min 80-åriga pappa, professor emeritus i litteraturvetenskap, skribent i Svenska Dagbladet – och inte mest känd för sitt populärkulturella engagemang – fastnade framför datorn och Age of Empires, tillsammans med sonen.

Men jag tror också att det är viktigt att ta del av levande scenkonst, eftersom det utvecklar en annan sorts närhet, en annan sorts känslighet och en förmåga att ta in också det långsamma berättandet, till skillnad från det ofta parallellt pågående och händelsespäckade i spelkulturen.

Precis som det är viktigt att läsa både västerländsk litteratur och österländsk manga. Det fick jag för övrigt bekräftat av en hjärnforskare, som hävdade att det är bra att utveckla förmågan att läsa både fram- och bakifrån, eftersom det gör hjärnan mer spänstig.

Själv tänker jag att bredden, mångfalden, alltid är bra. Den vidgar perspektiven. Vare sig det handlar om datorspel och scenkonst, västerländsk litteratur och österländsk manga – eller, för den delen, män i datorspel och män på scen.

När jag satt där på föreställningen slog det mig nämligen att där på scen stod ännu en ensam, känslig man, av den där typen som vi tenderar att bara älska på scen: sårbar, självutlämnande och självironisk. Vad är det som gör att vi älskar dem så mycket?

Jonas Gardell. Carl-Einar Häckner. Sonen påpekade själv likheten med Jan Unestam, ”Ballongmannen”, vars föreställning vi såg strax innan jul.

På vägen hem pratade vi om kontrasterna mellan männen i datorspelen och männen på scen. De förstnämnda är hårda, tuffa och visar sällan känslor; de andra är raka motsatsen.

Här finns alltså ännu en bredd, en mångfald, att ta tillvara på. Och kanske är den bredden viktigare än något annat för en liten pojke – och, för den delen, alla oss andra.

Gott nytt år!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas