Tomten kom med en säck full av teknik: en PC, en iPod och dessutom hade det ju redan innan jul kommit en ny mobiltelefon, eftersom den gamla hade gått sönder. Så det är bara att gissa i vilket tecken julen har gått… ja, just det, i svordomarnas tecken!
Vilket föranleder en liten fråga: när bestämdes det att vi konsumenter själva skulle stå för allt jobb, och – misstänker jag – all produktutveckling? När inte bara valde, utan tvingades vi att bli prosumenter? När började produkter som är långt ifrån färdigutvecklade lanseras på marknaden? Varför ska vi, som betalar för dem, också utveckla dem, genom att ständigt och jämt skicka in miljoner små felrapporter? Och hur kan modern teknik vara så extremt användarovänlig?
Bottennappet står Sony Ericsson för. Vad är det för fel på det företaget? Jag lovade det förra gången, och jag lovar det igen; den här gången offentligt: JAG SKA ALDRIG MER KÖPA EN SONY ERICSSON MOBILTELEFON!!!
Bortsett från att det är hopplöst att få den att fungera tillsammans med min Mac, är designen den sämsta jag någonsin har varit med om. Att den är vansinnigt ful och lätt vulgär kan jag stå ut med, men det värsta är att den är SVINHAL. Man kan knappt lyfta upp den, utan att den slinker ur handen.
Vad är det för ljushuvud på designlabbet i Lund som kom på idén att göra en mobiltelefon efter modellen hal tvål? Modell w660i, allmänt kallad ”TVÅLEN”….? Eller är det en ny affärsidé att kunderna direkt ska tappa telefonen i gatan (och då gäller förstås inte garantin) och tvingas att köpa en ny?
Den enda trösten är att jag redan i morgon ska gå ut och köpa ett fodral, och därmed åtminstone kommer att slippa göra reklam för företaget i fortsättningen. Loggan ska aldrig synas, men berättelsen ska berättas. Det är min hämnd som missnöjd prosument.
Lika arg som jag har varit på Sony Ericsson, lika nöjd har jag som vanligt varit med Apple. Den nya iPodden har hur mycket minne som helst, så nu har jag laddat ned mängder av kul podcasts: yoga, pilates, samtida konst, bokrecensioner, reseguider och så massvis av föreläsningar från amerikanska universitet, förstås. Perfekt att ha med sig när man reser, till exempel. I love iTunes U!
Men hur kan det komma sig att vissa lyckas göra det så enkelt, och andra så svårt? Här är det fortfarande en väldig skillnad mellan Apple och övriga; det vill jag med bestämdhet hävda och för mig är det ett avgörande argument för att fortsätta med Mac – och, så snart det är möjligt, byta till iPhone.
Därför var jag, minst sagt, skeptisk till att det skulle komma en PC in i vårt hus, och framför allt att jag skulle lyckas få den att fungera redan på julafton.Men ärligt talat gick det över förväntan, och sonen är absolut överlycklig. Äntligen har han fått den PC som har stått överst på önskelistan sedan år 2002, och äntligen slipper han använda en gammal avlagd Mac, till vilken det knappt finns några spel alls.
För hur mycket man än gillar Mac, går det inte att förneka att Apple gör en oerhörd miss när de tappar en hel framtida generation genom att inte hänga med i spelutvecklingen. Hur kan det komma sig, och vems är felet? Kan någon förklara det?
Själv måste jag också erkänna att jag har kapitulerat, lite grann. Det finns trots allt fördelar med PC. Jag kommer antagligen – för första gången under mina 17 år på skolan – att själv kunna boka salar, uppdatera kurshemsidor och rapportera ned betyg på Handels; det har nämligen aldrig fungerat med en Mac. Kanske kommer jag till och med kunna uppdatera litteratur och annat här på bloggen, och, ja, till och med sköta tvåltelefonen…
Så även om han gjorde julen lite svettig, är det trots allt bara att tacka tekniktomten.