Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 december 2007 under Noterat | kommentera

Klas Östergren – att navigera som konstnär

Tobias Tobias

Jag avslutade Stephen Farran-Lees ”Östergren om Östergren” igår och dagen har gått åt att fascineras över Klas Östergrens disciplin och beslutsamhet. Det är, bland mycket annat, en sorts studie i hur en konstnär fortsätter att sträva vidare men samtidigt vill få vardagens ekonomiska realiteter att gå ihop.

Han bestämde sig tidigt för att skriva. Extrajobben var många, men med löftet mot sig själv att de aldrig skulle bli mer än extrajobb. Och trots att han tidigt nosat på kommersiell framgång – som 25-åring med ”Gentlemen” – så har han, i stället för att spela på strängar som han skulle kunna använda och nå en större publik, kontinuerligt utmanat läsarna.

Han har velat skriva böcker som betyder något, för honom. Men det har krävt sin disciplin. Extrajobben har fortsatt men stannat vid översättningar (i stället för hamn-, sjukvårds-, tidnings- och lärararbeten i 20-årsåldern); han har fyra barn och familjeliv mår bra av ekonomisk stabilitet.

Discplin för att han har strävat vidare tekniskt i sitt skrivande. Vilket imponerar från ett konstnärligt perspektiv. Disciplin också genom hur han har jobbat. Väl planerade projekt med arbetsdagar på inrutade tider. Han säger att det knappast kan försvaras mot övriga familjen om han efter några månaders satsning inser att det varit bortkastad tid. Vilket jag tycker är intressant apropå idén om den experimenterande, prövande konstnären. För Klas Östergren har alltid sökt sig vidare, men uppenbarligen på ett beräknande sätt.

Jag besökte honom i hans Skånegård – som han själv byggt – på Österlen för drygt sju år sedan. Då var han i slutet av de fem år som han bestämt sig för att ägna åt tv- och filmdramatik. Han sa:

”Jag kan villigt erkänna att mycket av det jag skriver för film och tv gör jag för att jag måste leva och försörja en familj. Annars skulle jag inte ha suttit igenom alla meningslösa möten. Då skulle jag hellre ha suttit på min traktor.”

Men observera att han inte heller där kompromissat. När han började skriva för tv och film var han – efter en tv-vinter – trött på alla amerikanska rättssalar och oberäkneliga psykopater. ”Kan man inte skriva någonting intressant om vuxna människor för vuxna människor?”

Han såg det som en hederssak. Han skulle inte ha ihjäl en enda person i sina projekt. Han skulle inte ha med någon polis.

Det var sol på äppelträden utanför och Östergren berättade om ett erbjudande att skriva ett manus utifrån en polisroman. Han behövde skriva ett svar. Jag föreslog att han skulle skriva som det är, och han hamrade på skrivmaskinen:

”Jag arbetar inte med mordhistorier. Detta ska inte ses som kritik av er, utan har sin förklaring i att jag är som jag är.”

 

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas