Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
22 december 2007 under Noterat | kommentera

Status styr kulturkonsumtionen

Emma Emma

Tak Wing Chan och John Goldthorpe är två brittiska forskare, som sysslat mycket med just kulturkonsumtion. Nyligen kom de ut med ännu en rapport, som stärker den tes de tidigare haft, nämligen att kulturkonsumtion styrs mest av status.

För att göra det hela väldigt förenklat, kan sägas att de i sina stora empiriska undersökningar har funnit att klass är en mycket mindre väsentlig variabel än man tidigare har trott. Både inkomst och, förvånansvärt, utbildning hamnar långt efter status, vad gäller att förklara vilka som konsumerar kultur och vilka som inte gör det. Huruvida konsumtionen ger status eller inte i den egna gruppen är alltså den viktigaste variabeln.

Här refererar de också till en av mina gamla favoriter, kanadensaren Robert Kelly, som tidigt upptäckte att det fanns två typer av museibesökare: de som gick för att se utställningarna, och de som gick för att kunna säga att de hade gjort det. Den sistnämnda typen var inte alls ovanlig, men sällan omnämnd i kulturpolitiska sammanhang.

Ett av problemen/utmaningarna är också att det inte alls enbart är kulturkonsumtion som ger status i dag. Tvärtom tenderar annan konsumtion att ta över som statusmarkörer, speciellt i vissa kretsar (som exempelvis handelskretsar, min anmärkning).

Det är också i de grupper där kulturkonsumtionen, i alla eller specifika former, ger status, som konsumtionen är som störst. Därför kan det finnas höginkomsttagare som inte konsumerar mycket kultur i någon form, och låginkomsttagare som konsumerar massvis.

Dessutom hävdar dessa forskare att de ingenstans kan finna belägg för den gamla tesen att de som konsumerar s k ”finkultur” skulle ta avstånd från ”populärkulturen”. Tvärtom. Den uppdelningen håller helt enkelt inte längre, och den gamla idén om något slags ”kulturelit” är det därför hög tid att slänga i soptunnan. Liksom idén om att kulturen tillhör överklassen, som fortfarande hörs ibland.

Det riktigt intressanta, och det som kan väcka liv i den kulturpolitiska debatten, är att forskningsresultaten kan sägas ha politisk relevans. Ett exempel, som de själva tar upp, är att det finns en paradox i att kulturpolitiken ofta riktar sig mot låginkomsttagare, när det i lika hög, om inte högre, utsträckning, snarare är höginkomsttagarna som inte konsumerar någon kultur alls.

Vill man att alla ska ta del av kulturen, ska man kanske göra specialinsatser riktade mot överklassen. Speciella ”direktörsföreställningar” till exempel, om argumentet nu är att kulturen ska göras tillgänglig för flera? Eller?

Och än mer intressant, hur ska det där med status egentligen ses? Om status är ett väldigt viktigt argument för att gå på teatern, se en utställning, läsa en bok eller lyssna på musik, är det då bra att kulturpolitiken försöker minska statusen genom att exempelvis sprida kulturen till alla? Kan det inte få precis motsatt effekt? Och är det – hemska tanke – kanske det som har skett i det styrande skiktet i samhället, direktörerna och politikerna till exempel, som sällan talar offentligt om sin kulturkonsumtion?

Ja, jag vet, frågorna är provocerande. Men kanske är det precis provocerande frågor – på basis av fakta – som vi måste börja ställa.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas