Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
19 december 2007 under Noterat | kommentera

Re: Ett politiskt val

Emma Emma

Jag tror att Mats Svegfors är ett bra val, framför allt av ett skäl: han har stor förvaltningskunskap. Och det är en kompetens som i allra högsta grad behövs i en statlig myndighet av Kulturrådets karaktär; en kompetens som ibland glöms bort i dessa marknads- och entreprenörskapstider.

Att Svegfors sedan är av samma politiska färg som regeringen är föga förvånande. Det verkar ju som om den borgerliga regeringen – i högre utsträckning än den tidigare socialdemokratiska – är helt fixerad vid politiska utnämningar. Och självklart är det inte alls bra, utan tvärtom skulle man ju önska att de såg en poäng med mångfald – politisk mångfald – istället för enfald. Speciellt på kulturområdet.

Vad gäller de övriga ledamöterna är det glädjande att konstatera att några av de gamla trotjänarna sitter kvar. Sture Carlsson, Liljana Dufgran och Marianne Lindberg de Geer satt alla i styrelsen redan på min tid och den trojkan kan jag personligen vittna om har många fördelar: de är kompetenta, de står för en kontinuitet och de har alla massvis av kurage. Och de är absolut inte moderater allihop.

Själv satt jag i styrelsen för Kulturrådet en mandatperiod, men det visade sig vara helt oförenligt med mitt uppdrag som oberoende forskare. Jag kunde ju inte gärna forska om samma organisationer som jag formellt fattade beslut om bidrag till. Efter tre år i karantän (då jag forskade om urtrista saker i andra sektorer) avstod jag därför från en förlängning av förordnandet – trots att det på många sätt var ett givande uppdrag.

Det konstiga var dock att många inte alls förstod varför jag slutade eller ens problematiken, inklusive flera personer på Kulturdepartementet. De verkade tvärtom tycka att det var en fördel att sitta på så många stolar som möjligt – och frågan är om det inte är en inställning som i alldeles för hög utsträckning utmärker svenskt kulturliv.

Utan att som Tobias ha gått i samma gymnasieskola som Mats Svegfors…;-) eller ens ha träffat honom, tycker jag dock att det verkar vara ett bra val – inte minst för att jag har en känsla av att han, förutom att vara kompetent på området statsförvaltning, har både mod och moral. Och det, om något, behövs!

3 kommentarer
  1. Rikard Hoogland skriver:

    Tänkte på Tobias Harding som precis innan han disputerade blev anställd på kulturutredningens kansli. Det är svårt att dra gränserna och det måste finnas möjlighet för forskare att ta uppdrag inom den kulturpolitiska sektorn, men om det innebär att ens förmåga att vara kritisk beskärs måste man tacka nej.
    Vad gäller Kulturrådets styrelse så bör det också nämnas att Karin Helander sitter kvar från den gamla styrelsen.

  2. Emma Emma skriver:

    Rikard, du har förstås rätt. Men däremot satt Karin H inte i styrelsen på min tid, därför skrev jag inget om henne.

    Vad gäller möjlighet att kombinera forskning och kulturpolitiska uppdrag är det väl upp till var och en och känna var gränserna går. Jag tycker t ex att det är betydligt lättare med ett specifikt uppdrag, som i Tobias H:s fall, än med ett allmänt åtagande som bidragsgivningen i Kulturrådet. Det specifika med den styrelsen var ju också att den fattade typ 8 000 beslut om året – om nästan vartenda bidrag. (Rätt absurt, om du frågar mig, och bra att det blir ändring!)

    Och sedan beror det förstås på forskningens karaktär. För ovan nämnda (och glömda) Karin H måste det vara mycket mindre problematiskt, hon ser ju till verken, och inte som jag till ekonomin. För det är ju där det blir lite lätt absurt: att å ena sidan undersöka ekonomiska och organisatoriska förutsättningar och å andra sidan vara med och skapa dem. Tycker jag. Men så är jag också en riktig liten moraltant.

  3. Tobias H skriver:

    Sådant här är alltid svårt. Alla har vi intressen i samhället eftersom vi är en del av det. Var gränsen går handlar ytterst om vars och ens egen självinsikt och egna ansvar. Den tycks i alla händelser se olika ut för olika människor.

    När det gäller mig själv så skulle jag nog inte ha ansett det riktigt förenligt med det akademiska oberoendet att samtidigt arbeta med just det som jag arbetar med och analysera just det som jag analyserade i min avhandling. Avhandlingen var emellertid färdigskriven när jag började arbeta vid Kulturutredningen. Att jag samtidigt förhandlade med ett universitetstryckeri är ingenting som jag uppfattar som särskilt problematiskt.

    Sedan vill jag också säga att vi som samhällsforskare inte bara har ett ansvar mot forskningen utan också mot samhället. Om forskare aldrig stälde sin kompetens till samhällets förfogande är det mycket forskning som skulle te sig tämligen meningslös. Däremot är det naturligtvis upp till var och en om man vill bidra genom ta uppdrag eller genom att delta i den allmänna debatten och kritisera politiken. Det är någonting man får avgöra från fall till fall och återigen en personlig fråga.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas