Även detta år är det kulturklappar som gäller. Mycket böcker. Sonen läser mest Manga och SciFi, men till mig själv köpte jag Eva Österbergs ”Vänskap – en lång historia”. Fast jag får inte börja läsa den förrän på julafton…
Men tomten kommer inte bara med böcker, utan också med andra kulturklappar. Film, förstås, och kanske någon kul tv-serie-box. Min generation är verkligen ”tv-serie-box-generationen”. Aldrig känner jag mig så förutsägbar, som när jag ställer mig på crosstrainern och laddar dvd:n med ett urgammalt avsnitt av Sex & the City. Hur medelålders får man bli?
Som kontrast måste jag då och då hänga med in i sonens datorspel. Vi sätter oss bredvid varandra i soffan och går via varsin bärbar in i World of Warcraft, och så umgås vi både fysiskt och virtuellt en stund. Det är ganska kul, även om jag inte gillar att slåss, utan springer iväg så fort det blir bråk.
Till oss kommer tomten också med en Wii-konsol i år, det råkar jag veta (och tyvärr också sonen, som hittade den gömd i kökssoffan…) Själv har jag längtat efter ett Wii ända sedan förra julen, då de inte gick att få tag på. Det känns som en spelkonsol i min smak, och förhoppningsvis är sonen inte bara ett alibi, utan känner likadant.
Eventuellt ligger också Stockholmsspelet eller något annat ”sällskapsspel” i säcken. Varför det nu kallas så? Skulle World of Warcraft och Wii-spelen inte vara ”sällskapsspel”?
Det finns mycket att fundera över i juletid, men en sak är i alla fall säker: den tomte som kommer till oss är en riktig kulturnisse!
PS Detta inlägg är inte sponsrat av datorspelbranschen.