Efter en helg fylld av föreställningar, känner jag mig ensammare än någonsin. Nej, jag menar inte privat, och inte heller professionellt. Men tematiskt, och som svensk. Flera av de internationella gästerna på
show-off.se, den plattform där samtida svensk dans visar upp sig för världen, uttryckte att om det är något som karakteriserar svensk dans, är det ensamheten. Som tema, alltså.
De såg det som en styrka, som något unikt, som särskiljer oss från resten av världen. Som vårt varumärke. Sverige – det ensammaste landet i världen. Stockholm – The Capital of Loneliness.
Låter det bra?
För att ytterligare spä på känslan, avslutade jag dessutom helgen med att se Cirkörs lilla julföreställning på Teater Tre. Återigen handlade det om ensamhet, inte minst i Jan Unestams underbart sorgliga lilla ”Mannen i ballongen”.
Det värsta är att jag själv brukar säga att konsten speglar samtiden. Stämmer det, präglas den svenska samtiden av ensamhet och isolering. Det är min slutsats efter en helg fylld av svensk scenkonst.