I dag ska jag repa ihop med Per Strömbäck, talesman för ”Svenska dataspelsbranschen”. Vi ska testa restaurang – och bord – inför hans lunchdate med kulturministern imorgon.
Säkerligen kommer han diskutera vilken roll det offentliga kan fylla i datorspelsbranschen. Både idag och med fru kulturministern.
Jag funderar generellt kring detta på väg nerför Katarinavägen efter att ha läst två artiklar vid frukostbordet.
Den ena artikeln (SvD) handlar om det stöd på 750.000 kronor som datorspelsföretaget Tarsier Studios i Karlhamn fått för att utveckla spelet ”The City of Metronome” med häpnadsväckande grafik, men tydligen så utmanande i sin form att det har inneburit att kommersiella aktörer har upplevt en ökad risk.
Det är dock ett citat i den andra artikeln (i DN) från Roger Mogert, oppositionens kulturtalesman i Stockholm stad, som hänger sig kvar. Han säger apropå majoritetens nya belöningssystem för kulturen att det känns fel att belöna dem som det går bra för, att det är att föra kulturen i en kommersiell riktning.
Jag vet inte om han är felciterad eller om han sätter likhetstecken mellan gå bra och ha mycket publik.
Vad det offentliga gör i satsningar är framför allt att korrigera för vad som sker om man släpper allt fritt (marknadsmisslyckanden), det som inte anses lösa sig själv. Det sker genom styrning mot vad man tycker är en önskvärd riktning. Skola till alla. Demokratisk grund. Etc.
Styrningen sker ofta genom uppmuntran, stöd eller lagar – strukturer för det gemensammas bästa men som ingen annars skulle ta tillräckligt ansvar för. Avdrag på skatt för miljöbilar. Straff för diskriminering. Lägre arbetsgivaravgift för unga. Polis, grundforskning och grundskola. Etc.
Om jag ska ranka ordningen är uppmuntran viktigare än stöd. Jag kan inte förstå att det kan vara fel att från offentligt håll uppmuntra till att något går bra. Tvärtom är väl det som bör uppmuntras, såvida den strategin inte trampar på något annat som bör prioriteras. Att endast stödja det som inte får plats, inte fungerar, inte når fram är en fel utgångspunkt. Att arbeta med kultur kan inte heller vara en rättighet.
Det avgörande måste vara hög kvalitet om vi nu pratar professionella verksamheter (och inte barn och ungdom eller annan amatörverksamhet, som är en annan diskussion).
På så sätt verkar uppmuntran rätt till Karlshamnsföretagets banbrytande(?) satsning för att lyfta det vidare, för att därefter kunna nå ut.
Men incitament till mycket publik? Kanske, men inte det viktigaste. Jag är till exempel tveksam till publikbonusen som finns inbakad i filmstödet.
Ett lätt sätt att mäta dock, hur många som kommer.
Kulturpolitiken i Stockholm stad är för övrigt mycket mer intressant att följa än den nationella. Något händer och sätter fingret på den ömma punkten som samarbete mellan kultur och näringsliv utgör för många.
Frågan är: kultursektorn som en egen sfär – eller som en del av världen.