Varenda morgon tackar jag min lyckliga stjärna för att jag är född nyfiken. Allt tenderar att vara spännande; allt kan väcka lusten till liv. Till och med den tråkigaste konferens kan bli en studie i kommunikation. Ett hårt angrepp kan vändas till en vässning av de egna argumenten; ett pinsamt misstag till ett ypperligt tillfälle till lärande. Nyfikenheten är en otrolig gåva.
Det slår mig när jag just nu brottas med ett bokkapitel, en föreläsning, kanske en krönika och en artikel om Astrid Lindgren, som skulle ha fyllt 100 år nu på onsdag. ”Astrid som varumärke” är rubriken, men det verkar mest komma att handla om”tant-power”. Jätteskoj är det i alla fall, och det är slående hur Astrid själv drivs av nyfikenhet, upptäckarlust och berättarglädje, om än parat med den kanske ofrånkomliga följeslagaren, melankolin.
När jag läser och skriver om henne blir jag påmind om detta tillstånd. Svängningarna, som vi väl alla kan känna igen oss i. Och så denna iver, som nästan påminner om ett barns iver. Den där känslan när man vaknar en regnig måndagsmorgon i november, och knappt kan vänta tills man får slå på datorn och börja skriva… När man redan innan kaffet måste kasta ned de där tankarna som dök upp i glappet mellan sömn och vakenhet… Och när man sedan, när frukosten är avdukad och sonen kommit iväg till skolan, äntligen får slå sig ned i lugn och ro och bara skriva och skriva. Åhh, denna underbara känsla!