I år har det kommit ut två antologier, på samma förlag, på samma tema och med nästan samma titel. Den första antologin heter Kulturell ekonomi, den andra Kulturekonomi och bägge är utgivna av Studentlitteratur. Lite förvirrande är det, men samtidigt är det förstås bra med flera böcker i ämnet, speciellt för oss som undervisar på fältet.
Sinsemellan är dessa två antologier väldigt olika till sin karaktär. Kulturell ekonomi är en utpräglad, om än inte alls svårtillgänglig, akademisk antologi. Redaktörer för den är ett antal forskare, Lars Aronsson, Jonas Bjälesjö och Susanne Johansson, vid Centrum för kulturell ekonomi vid Kalmar Högskola. Den ger en utmärkt teoretisk översikt samtidigt som den använder sig av både konkreta och kul exempel. Till skillnad från många antologier är den dessutom väl sammanhållen både tematiskt och i tonen, och vissa kapitel är, rent ut sagt, fantastiska!
Kanske behöver jag inte sticka under stol med att jag är väldigt förtjust i den här antologin, och att jag verkligen ser fram emot att sätta den i händerna på mina studenter i vår.
I jämförelse bleknar tyvärr den andra antologin, Kulturekonomi, redigerad av journalisten Binnaz Ayata. Vissa av bidragen är visserligen bra, men helheten är katastrofal. Det finns ingen sammanhållande linje och ingen förklarande ”kappa”, det vill säga inledande och avslutande text, som knyter samman tankarna. Halva boken består av texter skrivna av ”några av Europas främsta forskare i kulturekonomi”, halva boken av intervjuer, som gott kunde ha bearbetats till en sammanhållande text istället. Liksom de utländska bidragen kunde ha översatts, eftersom blandningen av svenska och engelska i en och samma antologi är otroligt störande. En del av texterna är också under all kritik, andra är jättebra – men när man läser de sistnämnda, tycker man mest synd om författarna som hamnat i ett sådant sammanhang.
För att det inte ska råda några oklarheter om min egen roll i sammanhanget, kan jag säga att jag var tillfrågad om att skriva ett bidrag till den andra antologin, men avböjde då det inte fanns någon akademisk redaktör. Jag ska erkänna att jag gjorde det av egoistiska skäl. Utan en redaktör från forskarsamhället, kan jag nämligen inte tillgodoräkna mig texten på min akademiska meritlista (det är det som kallas ”peer review” – och till skillnad från konstvärlden, apropå diskussionen om kultur och forskning, har forskarvärlden institutionaliserat den principen).
Det är inte ofta jag tycker att jag har gjort rätt, men den här gången tycker jag det verkligen. Fast jag önskar, inte minst för alla mina underbara kollegors skull, som skrivit bra bidrag, att redaktören istället hade följt mitt råd och plockat in en akademisk medredaktör – det är jag nämligen övertygad om att alla hade vunnit på.