Diskussionen om kultur som näring har länge pågått i vissa regioner och i kommuner, även om den saknats till stor del på det nationella planet i Sverige. Därför är det egentligen inte förvånande att det är Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som till slut lyfter upp temat “kultur som näring” för en nationell diskussion på sin årliga kulturkonferens.
Tyvärr är det ju tio år sedan ämnet började ta fart i Storbritannien, och åtta år sedan i Danmark. Så det är lite trist att vi först vågar närma oss det här nu. KK-stiftelsen har visserligen gjort en hel del med sitt program för upplevelseindustrin, men med ett näringslivsfokus och därmed utan att problematisera kulturpolitiken, och utan politisk makt. Jag syftar också på den nationella nivån; enskilda kommuner och regioner har i många fall haft kultur som näring högt upp på agendan länge. I många fall bra och behövliga insatser, men som Göran Greider sa i dagens Kulturnyheterna apropå kulturutredningen: kulturpolitiken mår bra av debatteras mycket och högt.
Det har saknats en nyanserad och fördjupad diskussion kring kultur som näring, oavsett synvinkel, och därmed också om satsningarna på upplevelseindustrin i Sverige. För mig som har sysslat en del med de här frågorna har det ibland känts lite… ensamt. Om någon har höjt sin röst har det ofta rört en perifer fråga (”varför inkluderas inte sport?”) eller, förstås, mycket kring begreppsvalet “upplevelseindustrin” (såklart knepigt; men som om inte termen “creative industries” i UK har fått mycket kritik, apropå frågan: vad är inte kreativt). Även om ämnet allt oftare tas upp nu sker det i sammanhang då det riskerar att bli väl ytligt och oproblematiserat. Kanske är det mitt och andra forskares/analytikers fel: kanske har vi alltför länge presenterat den ytliga översikten när vi kunde börjat gå på djupet och problematiserat i högre grad.
Men diskussionen finns. Bland forskare främst i Storbritannien, Nederländerna och Australien. Nedan ett mycket intressant inlägg från Bas van Heur, som analyserar hur synen på ”creative industries” förändras. En diskurs på väg bort, frågar han?
Också apropå mina avslutningsord idag: det är rimligt med en tro på kultur som näring, men ingen övertro. (Ladda ner presentationen från idag här.)
Creative Industries – The End?
I was reading the recent 2007 update of the Greater London Authority on the creative industries(CI) in London and was struck by the skeptical and highly critical tone towards precisely those assumptions that seemed central to CI policy rhetoric from its very beginning.
One example: we now read: 1) that the creative industries declined over the period 2001-2004; 2) that they suffer from elastic demand and are therefore highly volatile to consumer demand and business spending power; and 3) that an important part of the creative industries is dependent on the private sector of finance and business services for its sales. This leads the GLA to conclude that: “over a sufficiently long period, their [the creative industries] average growth rate may not be higher than the rest of the private sector, but it does show that they are more volatile, and for this reason more vulnerable in periods of general downturn” (28).
The way I read this, this pretty much questions two of the basic convictions of early UK CI policy: 1) the assumption that the CI will grow and grow; 2) the assumption that the CI are the ‘core industries’ of our future post-industrial society.
This 2007 report is a follow-up of the 2004 update on the CI in London, which already – if one engaged in a closer reading than most academics eager to smash the CI argument completely – contained its own question marks. One important shift here was the one from creativity to the ‘creative factor’. This enabled a decentering of the creative industries from the ‘core’ of economic production. Instead, as pointed out in the 2004 GLA report, “what may in the long-term be most notable are the creative industries processes involving innovation and customisation” (16). Creative industries policy, in other words, becomes a discourse in support of general industry restructuration.
So what’s left for the creative industries? Are we witnessing a discourse in decline? And is it just a matter of a few more years before policy will move back to the ‘old’ business of supporting innovation and exploitation – irrespective of the sector in which this is supposed to take place?