Lagom till eftermiddagskaffet, landar mina ögon på en märklig liten krönika i Svenska Dagbladet. I den ifrågasätter Cordelia Edvardson Folkoperans uppsättning av Zarah, den nyskrivna operan om nazistkollaboratören Zarah Leander. Hon inleder med orden:
Varför, varför i fridens namn, ägnar sig Folkoperans konstnärliga ledare Claes Fellbom åt att skriva texten till Anders Nilssons musik, om en person vars minne helst borde överlämnas åt en barmhärtig glömska?
Efter en intervju med Claes Fellbom, lugnar hon ned sig, men avslutar ändå med:
Kommer den (publiken, min anm) att låta sig bländas av stjärnans strålglans, och vifta undan den moraliska utmaningen? Eller inser den att här framförs spelet om envar i glittrande förpackning? Jag tror att jag helst inte vill veta svaret.
Jag sätter inte bara kaffet i halsen, utan känner också hur ilskan i mig växer. Vilket förakt för publiken! Vilket förakt för konsten! Kan hon verkligen mena allvar, när hon säger att man inte borde behandla sådana här ämnen? Är det inte precis tvärtom? Bör vi inte försöka lära av historien, så att den inte upprepar sig?
Jag hade förmånen att se föreställningen på premiären i söndags och jag måste säga att jag nog aldrig tidigare har blivit lika drabbad och absorberad av en operaföreställning. Bortsett från många fina prestationer, fantastiska kostymer, spännande musik och mycket annat, var föreställningen framför allt en tankeväckare av stora mått. Och, till skillnad från Cordelia Edvardson, är jag övertygad om att inte en enda i publiken missade den moraliska frågeställningen, som sällan blivit så stark, påträngande och allmängiltig som i just Folkoperans uppsättning av Zarah.