Det finns alltid stor anledning att vara skeptisk om alltför många, utan att fundera, drar åt samma håll. Och det är klart att det är en inspirerande utmaning att peka på det som kanske inte upplevs som självklart.
För tio år sedan var ordet ”kulturekonomi” en oxymoron i mångas ögon och då kunde man vara motvallskärring genom att säga, hörni, det här behöver inte alltid separeras i olika värdesfärer. Har det vänt, helt, idag?
Historikern och författaren Peter England kommenterar här på bloggen Emmas tidigare inlägg om den kreativa vågen och hänvisar till en diskussion på sin blogg.
“Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp.
Jag är inte lika misstänksam.
Kreativitet fyller – som alla ord – ett tomrum för något som vi vill uttrycka. När ordet för första gången används – 1875 om Shakespeare – ansågs innebörden så självklar att den inte förklarades. (Först 1959 började ordet ”kreativitet” användas i Sverige. Det dröjde ytterligare till 1986 innan ordet införlivas i Svensk Ordbok.)
Däremot vänder jag mig mot det ganska fåniga att det (bara) är konstnärer som kan vara kreativa och därmed står för den nya viktiga ”råvaran” i samhället. Jag tror att vi alla är kreativa, i bemärkelsen att vi kan tänka nytt och nyttigt, om vi bara får. Och i det tror jag ligger lite av lockelsen i ordet. De flesta vill kunna tänka i nya banor och se saker från olika perspektiv- och vilken lycka att de flesta av oss får det numera.
Tänk motsatsen – och då är Kina ett bra exempel. Jag var själv på en konferens i Peking häromåret med titeln ”From made in China to created in China”. Ur en sådan devis växer också kraven på ett öppnare samhälle. I Singapore, exempelvis, öppnade man upp sin yttrandefrihet för att stimulera kreativitet.
Så även om man börjar ana en dogm här, så erbjuder en tro på kreativitet och innovation en god värld jämfört med andra ideologiskt färgade sanningar som passerat förbi, eftersom goda förutsättningar för kreativitet och innovation också medför öppenhet, mångfald och samarbete. När någon sätter sig och funderar över hur en miljö kan bli kreativ innebär det ofta något som präglas av experiment och tillåtelse att begå misstag.
Och även om det börjar bli tjatigt med Richard Florida och ”den kreativa klassen” så är det kanske inte så dumt att tolerans kablas ut som ett nyckelord (ihop med talang och teknik).
Men Tranströmer-citatet som Emma lyfter fram är ju fantastiskt.