Någonting har hänt. Åtminstone för oss som fans. Samma dag som nyheten släpps att Kent samarbetar med Sony Ericsson (fansen har verkligen reagerat: ”pajasfasoner”, ”tror jag inte en sekund på”) får jag ett mejl om en ny antologi om just Kent. Förlaget vill publicera min tio år gamla recension av albumet ”Isola” och i den skriver jag om att Kent återupprättade allvaret i svensk musik, om hänvisning till Hjalmar Söderbergs fin de siècle-stämning och att ”de trycker hårt mot hjärtat”.

Kan man skriva en sån text idag?

Vi fick lov att vara härligt pretentiösa i nöjesbilagorna i mitten av 90-talet. Och det är klart att musikbranschen i skivindustrins våld var minst lika kommersiell som nu. Det är bara mer tydligt nu, såsom med SonyEricsson-samarbetet (Kent: ”Vi fick ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till”) och jag är ambivalent.

Å ena sidan älskar jag ju nya samarbeten och nya lösningar, och att det är klart mobilen är den nya ipoden och den nya skivan. Utveckling är bra. Å andra sidan: den där känslan, med skivor som små konstverk (även cd-skivor) och alla tankar bakom. Som detaljen att Kent tjatade till sig den gamla RCA-loggan (mycket för Bowie-blinkningarnas skull), som därmed prydde skivorna. (Kanske så på nästa också, men vem kommer bry sig?) Och omslaget till ”Isola”! Jag köpte faktiskt vinylen också för att jag ville hålla i den och se ordentligt.

Men det finns nog plats för det pretentiösa idag, även i musiken. En vän tipsar om Kristian Anttilas förra album och jag lyssnar på det nu.

Där finns pretentionerna så underbart:

”Det är jag som är bränderna i Paris. Det är jag som är skotten i Turin. Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig. Det är jag som är drömmen om Amerika. Det är jag som är arvet i Spanien.”

-> Klicka vidare för att läsa min gamla recension om Kents ”Isola” från Expressen Fredag 14 november 1997. (Tyvärr utan Mattias Bardås fina bild till, men den finns på hans webbplats.)

Överträffar sig själva

gggg (4 getingar)

KENT: ”Isola” (RCA)

Kent har lyckats igen. Det var inte givet. Något var tvunget att ske:

När de dök upp för snart tre år sedan fylldes ett tomrum i Sverige. Det var då popen ännu var, bokstavligen, upp över våra öron. Kent återupprättade allvaret. Förra skivan Verkligen innebar också ett publikgenombrott, nära 80000 ex såldes.

Men framgången har nåtts med ett och samma medel – likartad uppbyggnad av sångerna, Jocke Bergs särpräglade röst uppskruvad till överslag, gitarrerna stötvis attackerande. En fortsättning i samma stil hade blivit parodisk.

På Isola har Kent valt ett nytt spår. Resultatet blir att de aldrig har låtit bättre. De har heller aldrig låtit mer. Både Jocke Bergs sång och Sami Sirviös gitarr är mer återhållsamma, men inte lättare. Tempot är bara jämnare. De litar till melodin.

Tänk att man kavlar ut det tidigare Kent-soundet och skär bort allt utom den centrala delen, som då och då kryddas med en flygel, en oväntad kör eller sipprande ljud. Kvar blir nya sånger som Saker man ser, Oprofessionell, OWC, Bianca och framför allt 747.

De trycker hårt mot hjärtat:

Ett sekel efter Hjalmar Söderberg skriver Jocke Berg texter på samma fin de sicle-tema om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”.

Dessutom är omslaget det snyggaste som prytt en svensk skiva på… ja, hur länge? Det är också sånt det går att älska Kent för – att de har tjatat sig till den gamla RCA-logon; låter den sista sången 747, vars titel symboliserar Boeings flygplansbeteckning, vara just 7,47 lång; döper skivan till Isola, som i isolation, ö på italienska, Manhattan i Ed McBains böcker.

Tidigare jämförelser med Uno Svenningsson och Jakob Hellman känns fåniga. Den här skivan ska snarare sorteras in mellan Radiohead, Depeche Modes Ultra och David Bowies Berlin-trilogi. Enda invändningen är några svagare spår, som ändå inte är svaga.

Kent överträffar sig själva, och därmed allt annat. Inget band är bättre i Sverige just nu.

TOBIAS NIELSÉN