Ekonomistyrning måste vara relevant och inrikta sig på rätt saker. Det gäller även inom kulturen, men i den icke-kommersiella delen av kultursektorn blir ofta effekterna desto större om kostnadssidan skenar iväg.
En orsak är att intäktssidan sällan inte kan påverkas lika mycket. En annan är att kostnadsstrukturen sällan är flexibel. En institution sitter fast i ett hus eller i ett uppdrag. En symfoniorkester kan till exempel inte avskeda hur många som helst – då är det ingen symfoniorkester längre (och innebär alltså ett annat uppdrag).
Det här har återigen blivit tydligt när Statens museer för världskultur (SMVK) nu tvingas säga upp tio anställda på grund av hyreshöjningar som staten inte har kompenserat institutionen för, enligt DN. SvD har därefter resonerat vidare.
Att sätta marknadshyror för lokaler som ändå ska hyras ut till andra hyresgäster leder till fel fokus. Det enda som sker är att pengar bollas runt mellan olika delar i den statliga apparaten (och det i sig kostar).
När Lena Svanberg höll på med sin utredning “Leka marknad” skrev jag på Expressen kultur (19/5 2000) om kostnadssjuka, uppräkning och ineffektiv hyressättning. Tryck vidare för artikeln.
VEM PINAR FIOLEN?
Tobias Nielsén kollar växlingsvalutan på kulturbudgeten.
(Publicerad i Expressen 19 maj 2000)
Snart efter det att Bosse Ringholm gått över Riksbron med sin budget-cd tycktes många nöjda med även nästa års skörd av pengar till kulturen. Kulturministern Marita Ulvskog påpekade på presskonferensen att kulturbudgeten minsann har ökat med en miljard kronor sedan 1994.
Och Svenska Dagbladet (12/4) konstaterade att kulturministern åter kunde se på en kulturbudget som hade förstärkts. Till och med: ”Under tio års tid har kulturbudgeten alltid kunnat redovisa vissa tillskott, trots statliga besparingar i övrigt.”
En miljard. Låter mycket.
Nöjda är dock inte ekonomicheferna på landets kulturinstitutioner när man ringer runt till dem. I ett rum på Nybrogatan i Stockholm sitter till exempel Dramatens ekonomichef Karin Unghanse och plockar fram årsredovisningen.
- Nej, vi är absolut inte nöjda. Vi har lagt en negativ budget, och det är inte kul. Jag har varit jättenervös och är det fortfarande ifall det ska gå ihop.
Böner om mer pengar verkar dock lätta att avfärda. Får kulturen aldrig nog? Och alla vill väl ha mer om det går. Bara en idiot till förhandlare tar inte chansen att basunera ut sina behov.
Men det finns ingen anledning för kulturinstitutionerna att vara nöjda. Vad det handlar om är att kulturen inte enbart kan bedömas efter vanliga ekonomiska mått.
Det beror framför allt på att kulturen, om den ska överleva i sin nuvarande form och kunna utvecklas – det vill säga enligt riksdagens och regeringens mål – kräver mer tillskott i budgeten relativt andra sektorer. Det är ett ihållande problem som ligger inbakat i hur många kulturformer fungerar.
I Sverige förvärras problemet av hur hyrorna sätts. Ett konkret exempel illustrerar hur maktlöst kulturområdet är:
Malmö Musikteater byggdes 1944 och drar därmed enbart förvaltnings- och driftskostnader. Ändå kostar hyran till kommunen 17 miljoner kronor. Det innebär att Malmö kommun kan säga hur generösa de är – genom att sprida miljoner som de ändå får tillbaka en stor del av.
Exemplet kommer från Lena Svanberg. I höst kommer hennes utredning ”Leka marknad” som har initierats av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).
- Jag ser ett systemfel, säger hon. Hyrorna för de gamla kulturinstitutionerna i Stockholm ligger på en närmast absurd nivå. Orsaken är statens fastighetsverks iver att vara kommersiellt.
Vi sitter i hennes kontor på regeringskansliet. Det känns lite märkligt att just här höra hennes skarpa kritik mot hur staten sköter sin kultur. Men ESO är en fristående think-tank under finansdepartementet med uppgift att studera om ”skattepengarna används rättvist och effektivt”, och där varje utredare svarar för sina egna slutsatser. Lena Svanbergs bakgrund är dessutom att hon har varit ekonomijournalist, till största delen på Veckans affärer. Hon har därmed bevakat kulturens ekonomiska villkor i decennier.
Det utredningen främst attackerar är marknadshyrorna, som introducerades då byggnadsstyrelsen omorganiserades 1993. Nu står statens fastighetsverk som värd.
- Vad som betalas är påhittade marknadshyror. Det är ränta på imaginära värden, säger Lena Svanberg och syftar dels på marknadsvärdet av huset, dels kostnaden för vad marken hade varit värd om inte huset stod där.
- Det är bra att kulturinstitutionerna får veta vad de kostar, fortsätter Lena. Men det är ointressant för chefen för Dramaten att veta vad kontorslokaler vid Nybroplan kostar och betala hyra som om Dramaten vore ett kontor.
Dessutom kan inte Dramaten, Operan eller andra institutioner av samma slag hyras ut som kontorslokaler. Men marknadsvillkoren innebär till exempel att Kungliga Operan, som invigdes 1898, betalar 50 miljoner kronor i hyror, varav 30 till fastighetsverket för huvudbyggnaden.
Man kan jämföra med institutioner som inte har Statens fastighetsverk som hyresvärd:
Nyuppförda Göteborgsoperan betalar 10 miljoner kronor i hyra. Konserthuset i Stockholm äger själv sitt hus, och betalar i hyra för marken endast en krona till Stockholms stad.
Statens fastighetsverk berättar å andra sidan i sin senaste årsredovisning att avkastningen var 3,1 procent. Det står också att det är bättre än målet. Ja, det är väl bara att gratulera. Men prestationen är inte så imponerande, tycker Lena Svanberg.
- Det är inte så dumt att både ha monopol och kunna kräva marknadshyror. Dramaten och Operan kan ju inte flytta!
Hyreshöjningarna har dock inte varit särskilt omfattande de senaste åren. Så vad gör det om mycket eller litet pengar ryms i rundgången? Kanske inget om ekvationen går ihop, bortsett från kostnader för onödig administration.
- Men i många fall har statsanslagen minskat, säger Lena Svanberg. Det man får motsvarar inte kostnadsökningarna. Och marknadshyror går upp och ner. Det blir ett ständigt hot och en tyngre och tyngre del i en redan ansträngd ekonomi.
Och i bakgrunden för hela diskussionen ligger kulturens beroende av bidrag. Hur den än skulle vilja kan den inte slå sig fri från statsanslaget utan att gå under. Därför är den också extra känslig för en tung kostnadspost som hög hyra.
Ekonomen William J Baumol kallade förklaringen för kostnadssjukan i sin klassiska bok Performing arts – The economic dilemma från 1966. Ett annat namn skulle kunna vara kultursjukan.
Det grundläggande problemet är att effektiviseringar, som förekommer inom andra samhällssektorer, inte är möjliga inom kultursektorn i samma skala.
Baumol använde sig av exemplet då en stråkkvartett framför en symfoni av Beethoven. Liksom tidigare tar symfonin ungefär 40 minuter att framföra.
Samtidigt stiger lönerna i samhället, och därmed även för kulturarbetare, vilket innebär att det relativa priset på liveframträdanden stiger. Löneökningen är inte följden av att kvartetten är effektivare – att den klarar sig med mindre folk eller kan spela två symfonier parallellt – utan beror i stället på faktorer i omgivningen, såsom inflation och att andra sektorer ökar sin produktivitet.
Det innebär att gapet mellan intäkter och kostnader växer oupphörligt.
Problemet blir inte mindre tydligt i perioder då övriga samhället genomgår stora förändringar. Riksskatteverket har exempelvis sparat 50 miljoner kronor genom att man numera kan ta hem blanketter via Internet – pengar som RSV nu kan använda till annat. Något liknande skulle inte vara möjligt inom kultursektorn med bibehållen kvalitet.
Statsanslaget för kultursektorn måste också öka mer än för andra områden. Det kan illustreras av en hävstångsformel. Någon enstaka procent i ökning av löner eller hyra får en större effekt i hur mycket de påverkbara intäkterna måste ökas (biljetter och sponsring) eller kostnader som måste sparas (personal).
Det beror på att den rörliga, påverkbara delen i kalkylen är så liten relativt den större fasta delen, som just är statsanslaget. Eller för att tala bildspråk – och en gungbräda med åtta personer på varje sida: på kostnadssidan ökar alla åtta i vikt, men på den andra sidan – intäktssidan – är det bara en av åtta som kan öka. Följden blir att den ensamne intäktskämpen tvingas öka mycket mer än de enskilda personerna på den kostnadssidan.
Ett exempel på Dramaten: om statsanslaget och sponsorintäkterna är konstanta och lönerna ökar med 2,5 procent, måste biljettpriset öka med 10-20 procent för att skapa balans. På några års sikt blir effekten ännu större.
- Det skulle inte vara möjligt. Absolut inte, utbrister ekonomichefen Karin Unghanse när hon får höra exemplet.
Dessutom pekar Baumol på framför allt tre faktorer varför inte biljett- och sponsorintäkter ens ökar i samma takt som kostnaderna:
o För det första finns en motvilja från kulturens sida att höja priserna alltför mycket – man vill att så många som möjligt, och inte bara höginkomsttagare, ska få ta del av den. I Sverige är målet att kulturen ska vara tillgänglig dessutom ett regeringsuppdrag.
o För det andra är kultur ofta något som prioriteras lägre av de flesta personer, till exempel jämfört med mat och sjukvård, vilket innebär att sektorn mer än andra påverkas av en ekonomisk kris.
o För det tredje drabbas många kulturformer extra hårt av teknologiska framsteg. Till skillnad från RSV får teater- och operascenen snarare i stället ökad konkurrens från kulturformer (film, populärmusik) som drar nytta av framstegen.
Flera ekonomer har pekat på undantag från kostnadssjukan – vissa effektiviseringar kan göras. Turnéer och festivaler är två exempel.
Vid en jämförelse är sådana effektiviseringar ändå marginella. Robert Gustavsson spelar tre huvudroller i tv-filmen Torsk på Tallinn. Hur mycket han än jobbar hinner han aldrig med det i farsen Hotelliggaren.
Paradoxalt nog har kultursektorn ändå samma krav på produktivitetsförbättringar som andra områden. Det blir nämligen resultatet av att budgeten räknas upp på samma sätt för alla departement, enligt PLO (pris- och löneomräkning), som består av dels ett arbetskostnadsindex, dels ett produktivitetskrav. Det sistnämnda är ett ”genomsnitt av produktivitetsutvecklingen inom tjänstesektorn de senaste tio åren” – utan hänsyn till olika sektorers olika möjligheter.
Så vad blir lösningen om inga pengar finns? Karin Unghanse har varit på Dramaten sedan 1993 och var ny som ekonomichef då den kungliga teaterinstitutionen hade sin allvarliga kris 1997. En chockartad kostnadsminskning på 17 miljoner kronor skulle genomföras. Och Baumols lag markerade en ogenomtränglig mur: produktiviteten kunde inte påverkas mer än marginellt.
Lösningen blev att 50 personer av 350 personer – en sjundedel – fick gå. Reaktionen var våldsam, men situationen krävde inget annat.
- Vi gick igenom varje avtal, påpekar Karin Unghanse och börjar räkna upp: Hyresavtal, leasingavtal, avtal om annonser med tidningar, personalavtal. Dessutom lämnade man mer än en våning med kontorsyta, och ytterligare utrymme har sedan avträtts.
Marginalerna mellan kostnads- och intäktssidan är i dag små. Att få en balans är inte lätt.
Men Marita Ulvskog pratade ju om en miljardökning på några år. Borde inte de pengarna underlättat något?
I genomsnitt medför det en uppräkning av anslaget med 2,35 procent per år. Det kan jämföras med löneökningen för de statsanställda på 2,5 procent per år.
- Ökningen av anslaget motsvarar inte vår ökning av kostnaderna, konstaterar Karin Unghanse.
Vad gör man då? Frågan ställs inte för första gången. Hon har själv upprepat den mängder av gånger när pengarna inte räcker.
- De vill ha en inbyggd produktivitet, vilket inte behöver vara av ondo. Det kan vara bra att klämma åt. Det gäller den statliga sektorn över huvud taget. Som kommen från näringslivet kunde jag notera en attityd att det alltid ordnar sig, kultur ska man alltid ha. Man stoppade lite huvudet i sanden när krisen kom och insåg inte vad som skulle krävas.
Men hur långt kan Dramaten gå i sina rationaliseringar. Finns det någon gräns?
- I och för sig… folk säger alltid att nu går det inte mer, det har nästan blivit uttjatat. Men jag måste ändå säga att jag tror att det är så för oss, om vi ska behålla det omfång som vi har. Vi kan inte göra oss av med mer folk. Tvärtom behöver vi fler när Lilla scenen blir klar. Och redan är det slitsamt för alla. Därför behöver vi en nivåhöjning.
Vi börjar prata om Benny Haags enmansföreställning Ondskan. Några kvällar har den spelats på Stora scenen. Flera hundra personer som köper biljett. Endast en person på scenen. Låter som en bra affär. Kan det vara en framtid?
Karin Unghanse ler.
- Jo, för några år sedan var det faktiskt några tjänstemän från departementet som sa att kunde man inte ha föreställningar med tre-fyra personer oftare? Och visst, ibland kan det gå, men… alltid?
Det är en hårdare värld för kulturen. Medan Ingmar Bergman kunde knalla in till dåvarande ministern Ragnar Edenman och få en stor skuld efterskänkt, ”bara han tog hand om teatern”, måste Ingrid Dahlberg och hennes kollegor tänka lika mycket på ekonomin som på huvuduppdraget – kulturen.
Bengt Göransson, som skötte kulturfrågorna på 80-talet, hamnade sällan i blåsväder, men han har också sagt att det hade inte varit så om han inte hade haft ”stora pengar” att bolla med. Då låg kulturbudgeten nämligen under utbildningsdepartementets tak. Och kulturen slapp återrapportering till staten, som då bara kom och klubbade på bolagsstämmorna: ansvarsfrihet!
I dag står kulturen på egna ben, men vingligt. Den är mer utsatt, men slutsatsen är som alltid: om kulturen ska överleva behöver den mer tillskott i budgeten relativt andra sektorer.
Och priset på någonting är en sak. Värdet av det är något annat.
TOBIAS NIELSÉN