I går kväll var jag på fest, och blev hårt angripen – för att uttrycka det milt – för min DN-artikel. Den uppfattades som nyliberal; som om jag ville slopa allt offentligt stöd till kulturen – vilket är det sista jag vill. Precis som Tobias ser jag nämligen kulturen som en väsentlig del av infrastrukturen.
Dock oroar jag mig för att det offentliga stödet inte kommer att räcka till i framtiden, och tror därför att det kan komma att krävas andra källor. Och frågan är då hur man kan göra för att uppmuntra dem, och om de enbart är av ondo. Jag är inte så säker på det sistnämnda, utan tror snarare att en mångfald skulle kunna gynna kulturlivet, och, som sagt var, att den är nödvändig på sikt.
För den stora faran, som jag ser det, är om vi går från att se allt som offentligt till att se allt som kommersiellt, som verksamheter som kan klara sig helt utan stöd. Det är där det civila kommer in, som ett mellanting.
Rockparty är förstås ett utmärkt exempel och det finns många fler. Mest intressant tycker jag att det är med olika typer av hybridorganisationer, som kanske har en del föreningsverksamhet, en del kommersiell i företagsform och en del närmast offentlig verksamhet. Som helt enkelt förmår att hålla flera olika logiker i huvudet och låta dem korsbefrukta varandra.
Återigen vill jag alltså tro på mångfalden, men argumentera gärna emot. Bör vi kanske bevara det system vi har och tro att det håller för all framtid, eller måste vi tänka nytt?