Har på senaste tid snöat in på en idé om att fler kulturorganisationer skulle tjäna på att se sig som en del av civilsektorn, istället för att, som nu, gå från att vara offentliga till att bli kommersiella. Jag skrev en artikel om det i DN i dag.
Ursprunget kommer från mina många möten med internationella forskare och praktiker på kulturområdet, där många fler än här hemma, ser sig som en del av ”not-for-profit”-sektorn. Oberoende och icke-vinstdrivande, med en stark förankring i publiken, läsarna, tittarna, lyssnarna eller vad det än månde vara.
Jag tror att det också skulle underlätta när man talar om alternativ, privat finansiering. Ser jag till mina kanadensiska vänner, som jag tycker mer och mer utgör föredömen, använder de just argumentet att de är oberoende och icke-vinstdrivande när de arbetar med s k ”fund-raising”.
Men i Sverige, trots vår långa folkrörelsetradition, är det inte riktigt legitimt för en professionell kulturorganisation att se sig som en del av civilsektorn. Det kan amatörer hålla på med, men inte de professionella. Utan här ska kulturen antingen vara offentlig eller kommersiell. Varför det?