Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
16 juni 2015 under Noterat | kommentera

Festivaler och sociala medier (ännu en festivalsommar)

Tobias Tobias

Varje år vid den här tiden brukar snacket om festivalsommaren vara igång. Det brukar vara julafton för mig, och jag varit med i otaliga intervjuer på temat och skrivit — i omfattning — hundratals sidor om festivalernas marknad och organisationer.

Och några blogginlägg: se här exempelvis om festivaler. Festivaler har i sig en fantastisk energi — vilket kan kopplas till en stor satsning vid ett tillfälle och på så sätt hög risk och stort fokus — och inbegriper en intrikat balans mellan affären, musiken och varumärket. Dessutom speglar festivalerna samhällsutveckling i stort. Vad unga gör, vad vuxna gör (tänk Sweden Rock), vilka som har pengar, vart man reser, hur man vill bo, vad man lyssnar på när det inte är via Spotify.

Volante Research är vi därför glada att Christofer Laurell har förlagt sitt forskningsprojekt hos oss och att han ska utforska evenemang och platser generellt, men också sommarfestivalerna specifikt just nu i sommar.

Jag brukar skämtsamt kalla honom för en big data-forskare, då hans informationssystem hela tiden tankar in vad som skrivs på sociala medier. Hans kartläggning drog igång med Sweden Rock häromveckan och 11.500 inlägg samlades in bara från den festivalen.

Sedan ska han tolka vad som skrivs, inte bara jämföra mängden inlägg. Steget vidare är att analysera hur den fysiska platsen samspelar med digitala rummet. Läs mer här om Christofer Laurell och hans forskningsprojekt. (Andra teman kommer vara museer och arenor, men mer om det senare.)

Förhoppningsvis får vi nya saker att säga om festivalerna. Rapporten nedan är från 2004 och handlade om Hultsfredsfestivalen i förhållande till sin kommun och andra aktörer. Vilka värden skapas och för vem?

IMG_9263.JPG

 

 

 

Kommentera
15 juni 2015 under Noterat | kommentera

Har vi råd att vara utan bibliotek?

Tobias Tobias

Bibliotek har länge varit en av hörnpelarna i vårt samhälle, och förstås i kulturpolitiken. Men som med allt som inte förändras eller debatteras så ökar risken att man tappar sin funktion och kraft.

När vi — på flera sätt — mätte kulturens olika värden i Norrbotten häromåret stack bibliotekens betydelse ut.

norrbottenbiblio2

Men samhället förändras och biblioteken påverkas också. Därför är jag glad över den senaste tidens biblioteksdebatt.

Jag är också glad över att ha blivit inbjuden till en panel på Bokmässan på temat ”Har vi råd att vara utan skolbibliotek?” (fredag 25/9 kl 10.00), som bland annat tar fasta på den danska biblioteksstudien om bibliotekens värde. Jag tänker bygga upp något liknande till diskussionen i september.

Debatten pågår för fullt. Idag skriver Neos chefredaktör Paulina Neuding en kommentar efter otaliga andra artiklar som har följt efter hennes första krönika, om ett beslut att minska öppettiderna på ett bibliotek i Hässelby i västra Stockholm. Beslutet var en följd av att väktare fått tillkallas till biblioteket vid flera tillfällen då några ungdomar och män uppträtt hotfullt och aggressivt mot personal och andra besökare.

Kati Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm, kommenterade krönikan och tyckte att Neuding förenklade och skrev bland annat: “Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla.”

En bibliotekarie från Hässelby, Einar Ehn, svarade och menade att Hoflin gav utryck för att relativisera problem i förorten och reducera människorna på dessa platser till att de inte kan bättre än så.

Sedan har debatten fortsatt i flera olika medier bland bibliotekarier, kulturjournalister och opinionsbildare. Debatten har fortsatt och vuxit kring arbetsmiljön och social oro i vissa stadsdelar men även kring frågan om vad ett bibliotek är för typ av plats på 2010-talet (Ett exempel är Niclas Lindberg, generalsekreterare för svensk biblioteksförening, som vill “ifrågasätta tysthetsnormen som råder på bibilioteket”). Paulina Neuding även har följt upp sin granskning i Magasinet Neo och länkar vidare till flera olika debattörer.

Kommentera
20 maj 2015 under Gäst | kommentera

Gästkrönika: Vad gör du om budgeten minskar med 25 procent?

red red

cake-cut

I finanskrisens efterdyningar var politikerna i Nederländerna tvungna att förhålla sig till en svikande skattebas. En av de åtgärder politikerna genomförde var att minska den nationella kulturbudgeten med 25 procent. Det var mindre än nedskärningarna i Storbritannien men bland de högre i Europa, en utveckling som Myndigheten för kulturanalys skrev om. Exakt varför man valde att göra som man gjorde kan diskuteras i timmar med kulturpolitiska tänkare på kaféer i Amsterdam. Populism? Bristande helhetssyn? Eller bara pragmatism?

Jag var nyligen på konferensen ”Beyond Ballet” i Arnhem i Nederländerna. Där träffade jag chefer från ledande Nederländska kulturinstitutioner och fick höra hur de såg på konsekvenserna av neddragningen, nu när det gått två och ett halvt år. Inför mötet var jag nyfiken på att höra berättelser om hur man hade förhållit sig till den nya verkligheten.

Den generella stämningen var överraskande nog positiv, dagens situation upplevdes som rätt bra. Neddragningarna har fått verksamheterna att fokusera mer på publiken än på de nationella finansiärerna menade en chef för ett nationellt danskompani. En annan chef för en stor kulturinstitution med global räckvidd menade att neddragningarna inneburit en kvalitetshöjning, det vill säga att det bara är de institutioner med högst kvalitet som idag finns kvar.

En företrädare för en mindre, fristående konstverksamhet var mer skeptisk och menade att det är de stora varumärkena som spelar på den internationella arenan och de pedagogiska verksamheterna som klarat sig efter neddragningarna. Konstnärsdriven verksamhet har gått på knäna under de senaste åren, men nu har det börjat vända och det finns möjligheter att hitta nya vägar.

Att ha i åtanke kring de positiva vittnesmålen är också att det är vinnarna som skriver historien och de nedlagda institutionerna inte var representerade på konferensen. Som en parantes finns ett intressant brittiskt initiativ, Lost Arts, som kartlägger kulturverksamheter som försvunnit till följd av nedskärningarna i Storbritannien.

I höstas efter att regeringens budget röstades ner i Sverige flyttade en neddragning om 15 miljoner runt, vem skulle ta Svarte Petter? Myndigheten för kulturanalys? nej, kulturtidskrifterna? nej, regionerna blev det istället som fick ta nedskärningarna som innebar cirka ca 700 tkr per region (beroende på storlek). Men regeringen hittade snabbt ett sätt att kompensera i vårbudgeten. Neddragningen blev således inte verklighet.

Jag tror den Nederländska erfarenheten har något viktigt att lära oss om sammansättningen av finansieringskällor på större institutioner och hur finansiering av verksamheten kan säkras över tid. Förändringen i budgeten har tvingat kultursektorn att uppdatera sig själv och fundera kring sin egen roll, att vara tydligare med vad för erbjudande de har till publiken men även till samhället i stort.

Om du som läser detta är ledare eller ekonom på en institution rekommenderar jag att ni gör en simulation där ni tar bort 25 procent av de offentliga intäkterna och hittar en plan för hur ni skulle agera vid det scenariot.

För vad skulle ni göra? Osthyvla ner eller tårtspada bort? Om ni inte vill dra ner, var hittar ni de nya inkomstkällorna och om de finns alternativa inkomstkällor, varför har inte agerat på dessa ännu?

Om du är politiker som läser detta tycker jag att du och några partikollegor ska åka till Holland eller Storbritannien och besöka ett par institutioner. Gillar ni vad ni ser? Intervjua systerpartiets medlemmar om hur de ser på förändringarna. Men kolla då även på Frankrike och södra Belgien som efter krisen har satsat mer på kultur.

Ett proaktivt förhållningssätt är något som alla skulle tjäna på, annars riskerar kampen om att slippa ta besparingarna bli en smutsig affär.

***

Max Valentin, vd Fabel.

Kommentera
22 april 2015 under Noterat | kommentera

Frågor som Sacco väcker

Tobias Tobias

tobias nielsen pier luigi sacco christer gustafsson

För tio år sedan var det Richard Florida som var vida omtalad i Sverige, om vi går till de cirklar som är intresserade av kulturpolitik och regional utveckling. Idag är det den italienska professorn Pier Luigi Sacco.

Det intressanta är att Sacco inte alls håller med Florida. Vilket väcker frågan om varför någon slår an i en viss miljö, vid ett givet tillfälle. Sacco konstaterar att det just i Sverige finns en stor förståelse för hans ramverk ”Kultur 3.0″ (läs min bloggpost från 2011 här; svensk översättning av rapporten här).

Han är i dagarna på Sverigeturné. I förrgår pratade han i Uppsala, igår i Stockholm och idag i Visby. Jag har träffat honom några gånger och lyssnade igen på honom på det fina Italienska kulturinstitutet igår i Stockholm.

När man hör honom inom ramen för en 45-minuterspresentation, så väcks några frågor. Professor Lars Strannegård, som utöver att vara rektor på Handelshögskolan i Stockholm också är ledamot i Statens kulturråds styrelse, ställde i en efterföljande panel den givna frågan: hur ser Sacco på kvalitet i ett kulturlandskap då deltagande — för alla — betonas?

Frågan hänger ihop med vilken position som det professionella kulturlivet, med konstnärer och kulturinstitutioner, spelar i Saccos ramverk. David Karlsson, som pratat mycket med Sacco tidigare, konstaterade att han just hört Sacco lyftas fram i en diskussion i Kalmar om konsthallen där. Men just institutioner är inte något som Sacco själv lyfter fram i sin korta presentation.

Politik är ju att välja, och man har inte råd att välja allt. Så i förlängningen — är min reflektion — att om deltagande är vad som betonas, skulle det kunna innebära att man från politiskt håll beslutar att exempelvis enbart satsa på ”deltagande” och litet på det professionella kulturlivet. Här tänker jag främst från ett kommunalpolitiskt håll. Jag har sett några sådana exempel.

När jag träffar Pier Luigi över en frukost innan flyget avgår mot Visby, och ihop med kollegan Christer Gustafsson, numera professor vid Uppsala universitet, så konstaterar han att kulturinstitutionernas roll är något han tar för given. Kanske, funderar han, är det hans italienska perspektiv som innebär att han inte lyfter fram det som vi ser som den traditionella kultursektorn. Han menar att givetvis så handlar ”Kultur 3.0″ inte om att institutioner och professionella konstnärer försvinna.

Kultur är ett ord med många innebörder. När ett koncept såsom ”Kultur 3.0″ därför slår igenom, och man inte tar sig tid att faktiskt gå på djupet och läsa, finns det en risk att man utifrån helt egna tolkningar kan skruva konceptet åt ett håll som passar det egna syftet. Så var det med Florida, så riskerar det att bli med Sacco.

Begreppet kultur kan också begränsa. En klangbotten i vad Sacco pratar handlar om hur vi fostrar aktiva, skapande individer — i stället för passiva mottagare av appar, teveserier etc. För att citera Barack Obama: “Don’t just consume things, create things.

Men Obama sade så i ett utspel om att få fler intresserade av programmering. Och då blir klangytan mycket större än för just kultur enbart. Sedan är det förstås så att mycket sker i samspel mellan kultur och IT. Spotify och Soundcloud har inneburit innovationer för kulturområdet, men kommer från teknikhållet.

Motsvarande resonemang gäller över huvud taget att bidra till en miljö med kritiskt tänkande, kreativitet, öppenhet, skaparkraft och olika perspektiv — utöver innovation, tänk även här inkludering, integration och demokrati.

Vi har mycket att lära av Sacco. Men se upp för missbruk.

 

 

 

 

Kommentera
13 april 2015 under Noterat | kommentera

Alice

Tobias Tobias

Nu börjar förslagen komma, nu börjar det bli politik, men nu är det tystare kring Alice Bah Kuhnke.

Helt tyst är det förstås inte — snarare den vanliga diskussionen kring nya insatser (medieutredningen) och några vänliga nickningar när ”nationellt kunskapscentrum om rasism” presenteras.

Och hon har inte varit tyst själv. Den första större intervjun var, tror jag, i Dagens Industris helgbilaga. Där framgick engagemanget tydligt, och det blev nästan parodiskt då det framgick hur mycket hon arbetade samtidigt som hon representerar ett parti — MP — som förespråkar sextimmars arbetsdag. Fredrik Skavlan frågade just om detta när Alice Bah Kuhnke gästade hans program ”Skavlan”, och det något märkliga var att hon inte själv hade reflekterat över detta.

Några intervjuer har varit sensationella sett till frispråkighet och egen personlighet, inte minst den i DN Lördag nedan. När hade vi en minister senast som pratade om att ”olla”?

IMG_8368-0.JPG

Men jämför med det inledande mediedrevet med tonläget nu. Jag var förvånad då över gapigheten hos många, så tidigt, även om jag kan se varför den uppstod. Förväntningarna var höga efter att det kulturpolitiska tomrummet senaste åren, efter Lena Adelsohn Liljeroths större reformer den första tiden.

Nu kommer vårens budget, med en korrigering mot den egna politiken. Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Min gissning är att Alice Bah Kuhnke kommer betraktas som en mycket lyckad kulturminister. Hon har utstrålning, engagemang och kommer lära sig området. Förhoppningsvis får hon fler att bli intresserade av kulturpolitik, och att slå vakt om och utveckla kulturbudgeten är kanske en kulturministers viktigaste uppgift. Utöver den statliga budgeten gäller det att överföra inspiration, åtgärder och kunskap som spiller över på regionala och kommunala budgetar och initiativ.

Min andra gissning är dock att hon enbart kommer sitta en kort period på denna stol. Jag gissar att hon har en annan ministerpost eller gör något annat nästa mandatperiod.

Alice Bah Kuhnke var som ung en duktig sprinterlöpare, och det verkar som att hon fortsätter gilla att springa snabbt.

Kommentera
8 januari 2015 under Noterat | kommentera

Skitår? Beror på vem man frågar

Tobias Tobias

2014 har beskrivits som ett skitår med valfiasko, ebola, terror och krig.

Skitår är också ett ord som passar för kulturpolitiken.

En obefintlig kulturdebatt — se ”Ingen vill ha kulturpolitik i valrörelsen” — följdes av en skakig inledning för Alice Bah Kuhnke som kulturminister med ett flertal märkliga och tråkiga besked, bland annat nedläggningen av Myndigheten för kulturanalys och kulturinstitut. Och efter nedröstad budget blev det ännu märkligare, med beslut om avvecklingar för stöd till litteratur och kulturtidskrifter. Men sedan kom nya besked. Såväl analysmyndighet som kulturinstitut skulle få vara kvar (i alla fall ett tag till).

I en tid då utvecklingen krävt en mer aktiv kulturpolitik än på mycket länge så dyker ett ord upp: ledarlöst. Och ointresset och okunskapen gäller alla partier.

Vad gäller den sittande kulturministern så tycker jag vi ska ge Bah Kuhnke en ordentlig chans nu, efter den märkliga starten — på alla vis — efter valet. I fredags var det stor intervju med henne i Dagens Industris helgbilaga Weekend. Det är tydligt att hon är oerhört engagerad i sin nya roll. (Men en parentes — var det inte märkligt att den här tala-ut-intervjun kom i Dagens Industri? Jag är ju läsare, men inte de flesta i kultursektorn.)

***

Kulturekonomi är förstås mer än kulturpolitik, men om jag blickar ut så var 2014 också ett år som präglades av ekonomiskt hårda tider för flera kulturnäringar och mediebranschen. Tidningar och tv-bolag har skurit ner, filmbranschen söker efter nya lösningar och bokförlag skär ner.

Men andra kulturella och kreativa näringar kan jubla. Musikbranschen har sina utmaningar — läs samtalet med Elisabet Widlund, Sami — men svensk musik har haft ett fantastiskt framgångsrikt år, inte minst internationellt. Tidskriften The New Yorker (”The Sound of Sweden”) var en av många som skrev om Sverige, och med anledning. Med superproducenter som Shellback och Max Martin så stod ”svensk” musik för en rad låtar på amerikanska Bilboardlistans topp 10. Den svenska musikbranschen ökade med 10 procent.

För varje enskild aktör är det också en fråga om du har något som slår eller inte. En av karaktärsdragen för kulturekonomi är ju affärsmodellen att man skjuter med hagelskott: fyrar iväg ett flertal försök och förhoppningsvis fungerar tillräckligt många. Slentrianmässigt säger man en av tio, men det beror på vilken bransch och vilken aktör. På Volantes förlagsdel hade vi exempelvis ett roligt och bra 2014, absolut inget skitår.

Men vissa branscher går ju bättre än andra. Frågar du också datorspelsbolag så lär du se att det finns många bolag som går otroligt bra. Bara för att ge en fingervisning. Under 2014 köpte Microsoft svenska Mojang AB, företaget bakom Minecraft, för 2,5 miljarder dollar. Det motsvarar en tredjedel av den svenska kulturbudgeten.

***

Hela tiden märks spänningen mellan det nya och det gamla. Vilka blir vinnare och vilka är förlorarna, och hur bör politiken följa med?

Vart leder digitaliseringen oss?

Detta är en fråga som är oerhört levande för de flesta som sysslar med kultur och media idag (eller borde vara det). Jag tänker på den dagligen i min roll som förlagschef för Volante förlag. Men frågan har falnat i det politiska sammanhanget. Det är synd. För fem år sedan gick svallvågorna höga, men då ständigt sammanvävda med prat om pirater och fildelning.

Man missade både då och nu att ”digital kulturpolitik” inte bara handlar om den digitala sfären, utan om vilka konsekvenser som den digitala utvecklingen får för kulturlivet och media generellt. Jag skrev om det en del för fem år sedan, bland annat i en antologi, men också på bloggen. Det här rör filmstöd, bibliotek och eböcker, presstöd, kulturpolitik mot barn och ungdom, läsning och mycket annat.

***

Annars har jag funderat mycket över kulturens roll i samhällsplaneringen och hur den rollen kan stärkas. Jag höll ett föredrag nyligen på det här temat, med sammanfattning här, och tidigare på en europeisk-asiatisk konferens. Samverkan är nyckelordet.

Volante Research jobbade vi också mycket kulturens roll i samhällsutvecklingen på olika sätt; om stadsutveckling i samverkan med exempel från Stockholm-Mälardalen; om utveckling av en kulturell nod i Växjö; om internationella exempel kring kulturens roll i stadsutvecklingen; och med nya tankar ihop med Filmregion Stockholm-Mälardalen hur rörlig bild och film kan integreras på nya sätt.

***

Slutligen, kulturens roll aktualiserades på nytt i början av året med de tragiska dödskjutningarna på franska Charlie Hebdo. ”Konst för konstens skull” har aldrig känts mindre relevant än just nu, apropå stämningarna i kulturdebatten under fjolåret.

Konsten, kulturen och det fria ordet måste ljuda starkt, vitt och brett — och får aldrig tystas. Eller för den delen, isoleras till en avskärmad del för några invigda.

Kommentera
9 december 2014 under Noterat | kommentera

10 rekommendationer för att stärka den kulturella och kreativa sektorn

red red

Vid månadsskiftet ägde ECIAs, European Creative Industries Alliance, slutkonferens rum där de presenterade tio policyrekommendationer utifrån deras arbete de senaste tre åren. Rekommendationerna är indelade i tre områden:

  • Stimulera innovation och tillväxt genom tvärsektoriell samverkan.
  • Utveckla bättre företagsstöd och tillgång till finansiering i effektiva regionala ekosystem.
  • Mät och öka kännedomen om värdet av den kulturella och kreativa sektorn som en viktig drivkraft för innovation och tillväxt.

Varje rekommendation beskrivs med konkreta exempel ECIA:s slutrapport. Ett exempel på en rekommendation är att införa innovationscheckar för att stärka kreativa företags inriktning att sälja tjänster/produkter till andra företag. Det vill säga ett sätt att stödja ett tvärsektoriellt samarbete.

Ladda ned rapporten och läs mer om vad som diskuterades i panelerna om de olika policyrekommendationerna vid konferensen.

Kommentera
3 december 2014 under Analys, Noterat | 1 kommentar

David och Goliat – kulturens och kreativitetens roll

Tobias Tobias

Jag höll ett föredrag på Mälardalsrådets konferens på temat ”Kreativitetens värde” i förra veckan. Nedan är min sammanfattning av mitt budskap, som jag ombads skriva till Mälardalsrådets webbplats. Där kommer även videoklipp att ligga.

Tips: se även rapporter och annat från Mälardalsrådets arbete i övrigt med en ”öppen och kreativ region”.

11_141125_MDR_MD_1492

 

Låt oss tänka förbi myterna om kreativitetens värden. Det blir felaktigt att betrakta dessa värden som något från sidan, som något oväntat och bara förekommer ibland.

Kreativitetens värden är i stället centrala och blir allt viktigare. Jag ska ge några förklaringar.

Allting blir bättre med en historia – och låt mig gå tillbaka till den om David som besegrar Goliat. Denna myt brukar beskrivas som att David gör det omöjliga, tack vare fantasi, inspiration och mod.

”David och Goliat” är också titeln på en fantastisk bok av Malcolm Gladwell, en bok som mitt förlag Volante gav ut på svenska i början av 2014. Författaren Gladwell pekar på att det i själva verket inte var särskilt oväntat att David vann. Snarare var det helt rimligt om man känner till förutsättningarna. Slungkastare såsom David var helt enkelt en typ av krigare som alltid hade goda möjligheter att besegra en fotsoldat med tung rustning, det vill säga av Goliats typ.

På motsvarande sätt handlar kreativitetens värden inte om något som vi ska vara förvånade över eller ses som en anomali. Kreativitetens värden finns här hela tiden, och blir allt viktigare.

Jag kan börja med att nämna det självklara, apropå själva berättelsen om David och Goliat. Vi bär med oss språket och historier hela tiden, och sådana möjligheter skapar en grogrund för vår identitet och vårt sätt att kommunicera.

En annan aspekt handlar om att vi ska undvika motpoler – det blir kontraproduktivt att måla upp David-mot-Goliat-situationer. På så sätt tror jag inte heller på begrepp som ”kulturledd utveckling” (på engelska culture-led development eller regeneration).

Samverkan blir i stället nyckelord, till exempel för stadsutveckling. All möjlig kreativitet behövs för att hantera våra utmaningar framåt – inte minst hur våra städer ska kunna växa på ett hållbart sätt.

Det innebär också att kulturella och kreativa sektorn behöver öppna upp sig och fundera utanför sina egna branschspår. Inte sällan krävs förnyelse ändå, av andra skäl – många kulturnäringar, och personer som jobbar i dem, möter hårdare och förändrade villkor på sina egna marknader; såsom bokförlag, filmbolag, journalister.

Konkret tycker jag att det kanadensiska projektet One Millionth Tower är ett bra exempel på samverkan. Här samarbetar olika kompetenser, bland annat arkitekter och animatörer, med lokalbefolkningen för att utveckla miljonprogramsområden.

Kreativitetens värden handlar dessutom om vilka jobb som finns kvar. Vi lever i tider av ökad automatisering och jobless growth, tillväxt utan ökad sysselsättning. Vilka jobb kommer egentligen bli kvar? Enligt ny forskning så kommer ungefär hälften av nuvarande yrken försvinna inom tio–tjugo år, men av de kreativa yrkena så är siffran snarare åtta av tio.

Slutsatsen är alltså att kreativitetens värden inte handlar om tillägg, utan om något som finns med oss hela tiden – och som kommer bli ännu viktigare framåt beroende på samhällsutmaningar, inte minst en förändrad arbetsmarknad.

Kommentera
28 november 2014 under Noterat | kommentera

Kulturella och kreativa sektorn går samman i GB

red red

creativeindustriesfed

I Storbritannien har ett initiativ, The Creative Industries Federation, startats i tisdags där den kulturella och kreativa sektorn går samman för att påverka politiken att skapa bättre förutsättningar för sektorn. The Creative Industries Federation samlar såväl organisationer inom privat och offentlig sektor och från multinationella företag till soloföretagaren. De ska bland annat arbeta för att göra det lättare att anställa från andra länder, immateriella rättigheter och kreativa ämnen i utbildningssystemet.

Bakom initiativet är grundaren designern Sir John Sorrel och vd är John Kampfner, ordförande för kulturinstitutionen Turner Contemporary. I dagsläget samlar förbundet cirka 220 organisationer, däribland BBC, London Symfoniorkester, Bloomberg och Google.

Kommentera
5 november 2014 under Noterat | 2 kommentarer

Nedläggning av granskning

Tobias Tobias

Det är inte bra att Myndigheten för kulturanalys läggs ner helt utan analys eller ordentlig motivering. Andra analysmyndigheter ska ses över, har regeringen meddelat, men Kulturanalys läggs ner direkt.

Förvånande också.

Jag har suttit med i Insynsrådet och tycker att myndigheten gjort mycket och mycket bra för små medel. Utöver de rapporter som synts så har myndigheten fungerat som en koordinerande aktör för den kulturpolitiska forskning som bedrivs. Tidigare hade det kulturpolitiska observatoriet Swecult en sådan roll, men detta har avvecklats.

Jag minns när jag började verka i fältet. Det kändes ensamt… Främst kanske för att man inte hade koll på varandra eller gavs utrymme i kulturpolitiska diskussioner.

Den senaste tiden har det blivit mycket bättre, och varit viktigt i tider på kunskap behövts särskilt ute i kommuner och regioner i samband med införandet av Samverkansmodellen.

På den konferens som Myndigheten för kulturanalys arrangerade i måndags så presenterade professor Bengt Jacobsson, Södertörns högskola, en ny bok om kulturpolitik. Han konstaterade att den kulturpolitiska styrningen framför allt består i organiseringen.

Risken är att en extern granskning av denna organisering — och finansieringen av den — inte kommer ske framåt. De olika kulturmyndigheterna kan utvärdera utifrån sina egna relationer och områden, men gör det sämre när det gäller sin roll i den kulturpolitiska helheten.

Myndighet eller inte — en granskningskapacitet framåt när det gäller kulturpolitiken och kulturpolitiska anlayser är mycket viktig.

Kommentera